Normbrytande nyheter
Utan större svårighet skulle man kunna föreställa sig att Masthuggsteaterns pjäs En helt vanlig diskbank fantiserats fram av barn som spånat kring egna varierade bilder av hur det kan gå till på morgonen när vuxna är på väg till jobbet.
Vivian Nielsens tätt konstruerade pjäs Den yttersta natten är ett triangeldrama mellan Skagenmålarna Marie och Sören Kröyer och den svenske kompositören Hugo Alfvén.
Depression. Arbetslöshet. Hungersnöd. Torka. Det är några handfasta skäl för unga människor i trettiotalets USA att försöka vinna en förmögenhet om 1000 dollar i en cyniskt upplagd, förnedrande maratondans. Horace McCoys tragiska roman They shoot horses, don"t they? kom ut 1935 och kallades av Simone de Beauvoir för den första existentialistiska romanen i Amerika'. Fjorton år efter McCoys död regisserade Sidney Pollak filmen med Jane Fonda som Gloria; den kom att bli en modern klassiker. Gunilla Johansson spelar Gloria i Backa Teaters version av Maratondansen.
Aldrig tidigare har jag sett Strindbergs Ett drömspel så avklarnat vackert som i Etienne Glasers uppsättning på Göteborgs Stadsteater. Lika välgörande för ögat som för alla sinnen exponerar regin befriande poetiskt Strindbergs klassiker i modernitetens ljus.
Bara att komma på idén att göra en barnpjäs till 400-årsjubiléet av Don Quijote är något av en bragd. Vad Teater Kurage sedan lyckas åstadkomma med sin geniala tanke lyfter skyhögt över alla mina förväntningar. Sara Estlings drivna regi tillskapar med mycket underhållande och stilsäkert fördelat skådespeleri något helt nytt till Miguel de Cervantes vackert avdammade klassiker.
Dramatikern Maria Blom har en förmåga att ladda karaktärerna så att deras möten och konflikter alstrar ny kraft. Hennes pjäs Kvadd som för några år sedan gästade Angeredsteatern är ett bra exempel. Den gången var tvättstugan samlande metafor för en konfliktmotor som framgångsrikt lyckades skriva in det stora i det lilla. Ett helt samhälle fick rum mellan tvättlistor och tumlare. Jag antar att det helt enkelt är så hon skriver och troligen är Sårskorpor en tidig pjäs där hon just börjat finna en dramatiskt fungerande metod.
Rona Munros pjästitel Järn sammanfattar med alla dess i sammanhanget skiftande betydelser samlade i detta enda helgjutna ord rörelsernas hela essens mellan pjäsens inspärrade moder Fay och dottern Josie. Dotterns traumatiskt utsuddade minne av barndomen hindrar henne att bli hel. Moderns minne är intakt men tvingar henne istället till ständigt flykt från dess destruktiva, tyngande skuld. Pjäsens kärna utgörs av en alltmer intensivt förtätad rörelse mellan dottern som trevande söker sig in i den fängslade moderns minne av den mördade fadern, och modern som projicerar hela sin underliggande frihetslängtan på dotterns fria, rörliga liv.
Ännu ett framgångsrikt samarbete mellan Lars-Eric Brossner och Sören Brunes, står det i programbladet. Det är bara att hålla med; det är rent förunderligt hur just detta radarpar så i grunden lyckas förvandla Folkteaterns barnscen En Trappa Ner, förra gången med den helt underbara föreställningen Tre farbröder som inte ville dö.
Att flera kockar visst kan koka en riktigt härligt välsmakande soppa utgör Angereds Teater för närvarande ett slående bevis på. Fem unga lovande dramatiker, backade av dramaturger som Mattias Andersson och Lena Fridell, med regissören Öllegård Goulos effektivt sammanhållande hand över helheten; resultatet är mums för Måns. Dels har pjäsen 100 000 skattefritt egendomligt nog blivit i stort sett invändningsfri pigg och avklarnad snabbtänkt teater, dels uttrycker föreställningen som helhet inte så litet om samhällets borttynande solidaritet och om en ung och klarvaken kritisk blick.
När Gellert Tamas i sin lysande bok Lasermannen - en berättelse om Sverige, riktar historiens röda, intensivt komprimerade lasersikte mot var och av oss med sin bild av de tidsströmningar som födde mördaren John Ausonius, slår Bengt Ohlssons pjäs mest stora tomma hål i luften.
© 2026 Fria.Nu