Likheten med vår tids såpor och desperata jakt på kändisskap, om så bara för en kvart i teve, är långtifrån osökt. Men regissören Alexander Öberg på Backa Teater lyckas inte förmedla vare sig parallellerna eller storyn på något drabbande vis. Heidi Saikkonens scenbild lovar gott med danssalongens blå havsvågor som stiliserade fortsätter inåt över scenen ur fondens horisont.

Men berättelsen suger aldrig tag; istället breder den ut sig i en tempofattig realistisk epik som man kan känna igen från förra årets produktion Hela vägen hem, också den regisserad av Öberg. Jag kan inte se att det är något större fel på skådespelarnas insatser. Men handlingen segar och aktörerna placeras ut så långt åt sidorna att man oftast missar vad som sker simultant. Backa Teater har gjort sig känt för ett rakt och generöst utspel som involverat oss alla. Här stängs spelet in mellan händelsernas fyra väggar; inte ens Åsa-Lena Hjelms konferencier lyckas helt nå över rampen fastän hon verkligen jobbar på det.

Ett effektivare teatralt berättande hade kortat ned speltiden (2,45 timmar), ett mer kontrasterande tempo mellan de dansande parens vilopauser och deras dans hade kunnat fungera som dramatisk relief till de alltmer utslitna, intill medvetslöshetens gräns helt svimfärdiga unga parens djupnande tragik. Den går helt enkelt inte fram. De dansandes tilltagande håglöshet blir en del av själva föreställningen; bara Backa Teaters musiker förmår bryta dödläget med rejält svängande trettiotalsjazz, utan att ha någon verklig del i händelseförloppet.

Det hela känns bara oinspirerat, som om själva lusten att berätta något viktigt om vår tid och om de tydliga historiska parallellerna, helt och hållet stagnerat. Ett klart lågvattenmärke som inte ens föreställningens gästartist Peshi förmådde råda bot på.