Erik Ståhlbergs regi visualiserar med samma styrka passionens upprörda vatten genom dramats stormiga julnatt som havets rasande angrepp mot Skagens stränder utanför Sörens och Maries hem. Fördelade ut i styckets tre roller låter han känslovågorna svallande skölja av och an mellan karaktärerna i alltmer fördjupade musikaliska variationer. Resultatet är ett stycke lysande, starkt bottnad, oerhört underhållande teater.

Pjäsen utspelas en julnatt i makarna Kröyers hem; Marie och hennes älskare Hugo Alfvén överraskas av att Sören Kröyer kommer hem från anstalten där han vårdas för en syfilitisk sinnessjukdom. Även om valet av spelplats i Lisa Hjerténs enkelt antydda scenbild andas gammeldansk högborgerlighet väjer såväl Nielsens pjäs som Ståhlbergs iscensättning för konventionella synsätt; spelet öppnas istället för ett ansvar jämnt fördelat på alla de tre rollerna.

Det är ett sammanhang som lyfter skådespelarna till oanade höjder; jag har till exempel aldrig sett Kim Lantz så kraftfullt sprudlande vital in i minsta lilla åtbörd. Inte heller har jag sett Caroline Andréason så bra, så fri och säker som när hon nu med välgörande elegans balanserar sin svårspelade katalysatorroll som Marie Kröyer mitt mellan Alfvéns och Sören Kröyers disparata temperament. Jonas Sjöquist har fått en mer otacksam roll som fåordig tråkmåns; karaktären väger ändå tungt emot de andras mer generöst tilltagna speluttryck.

Pjäsen ekonomiserar såväl de tre konstnärernas synliga passion som kreativitetens uttryck. Det betyder till exempel att den unge Alfvén aningen pubertalt agerar med en ridderlighet som döljer hans känslor medan Sören Kröjers känsloliv, på en och samma gång som han behandlas för syfilitiskt vansinne, ligger helt vidöppet. Alfvén låter aristokratiskt nedtonad känslorna gestaltas genom cellisten Lennart Esborns mörka stråkdrag medan Sören Kröjer lever ut allt på en gång, livligt kastande sig av och an längs hela skalan mellan övermod och maliciös cynism.

Mellan ytterligheternas blindskär navigerar Caroline Andréason sin stundtals tillknäppta, stundtals passionerade Marie med fullkomligt underbar uppfinningsrik finess. Oavbrutet utvecklar och fördjupar hon rollen och när Marie slutligen fäller sitt avgörande, att föda Hugos barn, sker det med sådan rakbladsvass integritet att alla motstånd viker. Caroline Andréason låter med subtila förändringar i tonläge och fysiskt uttryck Maries undanträngda konstnärliga lust växa i styrka tills hon står fullkomligt fri och stark på scenen, helt och hållet i sin egen rätt. Gå och se; man blir bara lycklig av det!