Skådespelarna Krister Kern och Pär Luttropp bollar från första början replikerna skickligt mellan sig; mer och mer tar de över av varandras ton och gestik. Det är helt lysande i en text som snart skall landa i bröderna Collyers gemensamma ansvar för det fasansfulla som tidigare skett.

Lotta Lotass bygger sin pjäs på verklighetens två bröder Collyer som 1909 med sina föräldrar bosatte sig i ett vackert hus av röd sandsten i en på den tiden välbärgad del av Harlem. Fyrtio år senare hittas de av polisen döda i ett tillbommat, förfallet ruckel översållat av skrot, böcker och gamla möbler. Lotass vackert konstruerade pjäs väcker frågor om varför bröderna valde att barrikadera sig mot världen och alstrar genomgående nya infallsvinklar som leder allt längre in i deras ensliga liv. Pjäsens alltmer labyrintiska värld djupnar mellan lägenhetens av staplade tidningar subtilt byggda tunnelsystem med specialbyggda fällor mot eventuella inkräktare.

De två rollkaraktärerna intar från början scenens höga podium i svart frack och hög hatt som tecken på de välutbildade brödernas klasstillhörighet under deras i början av 30-talet inledda avskildhet. Deras första repliker är lika mystifierande korthuggna som i en pjäs av Beckett:

"Vi gjorde det. - Vi gjorde det. - Nu är det gjort. - Nu har vi gjort det. - Det är gjort. Paus. - Nu har vi gjort det. - Ja, i sanning. Vi har gjort det." Vad de har gjort är att besluta sig för att lämna vissa saker bakom sig och gå in i självvald isolering. Scenbildens bruna podium är tomt så när som på två stolar i varsitt hörn med en kort trappa som utgång.

Det är knappt att jag vill avslöja dialogens långsamt inåtborrande händelseförlopp eftersom spänningen så markant stiger efter paus när scenbildens bruna kistlock har lyfts av och avslöjande bringar samlarnas döda ting i dagen. Scenskiftet berättar kanske också en hel del om hur bröderna liksom i fallet med faderns insektssamling ställt tingligheten i vägen för ett annat liv. Brödernas samtal om föräldrarna tyder inte heller på särskilt nära kontakt med sönerna. En ljushårig lillasyster existerar också, mycket hårt förträngd någonstans bortom allt, i minnets avskurna kanalsystem. Ett djupnande sammanhang stiger ur det fragmentariska som när en ny symfoniskt varierad sats nästan omärkligt frigörs ur det helt nyss spelade. Homer, den äldre brodern frammanar helt blind romantiserade bilder ur barndomens förflutenhet, visioner som den yngre Langley med lika klart seende blick brutalt söker förinta. Undergången kryper obönhörligt närmare under en dialog, obevekligt förvandlad till två alltmer samstämda monologer.

Föreställningens sista scen tillhör de vackraste jag upplevt; självlysande av en närhet vars fullkomlighet också rymmer ofullkomlighetens och saknadens sargande udd.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.