Här handlar det om ensamheterna i ett hyreshus dit två gudar nedstigit för att söka sammanföra dess utsatta människor. Gudinnan är korvgumma, Guden en mycket otydlig och oförklarligt gapskrattande figur. Scenbilden skänker inte någon samlad hyreshuskänsla, de olika rummen blir mer geografiskt splittrade ytor i scenrummet, och tyvärr gäller det också för de flesta av dess personer.

Då och då kan man ana ett samhälle utanför, dess trender och förhållningssätt. Som den 'sexmissbrukade' snygge surfare som rakt igenom pjäsen söker en seriös relation, eller scenen med den ensamstående medelålders kvinnans desperata kontaktbehov. Men deras utsatthet tillåts sällan bottna utan ges istället ett löjets buskisskimmer som aldrig kan ha varit Maria Bloms avsikt.

Bara pjäsens centrala möte mellan Irve och Timo lyckas förlösa något av det avklarnade i hennes sätt att skriva; Lovisa Westerblom och Jerry Segerberg låter känslorna mellan karaktärerna formuleras utan att förlora greppet om relationens överraskande utveckling. Irves inåtvända osäkerhet förbyts i frihetens triumf när Timo tänder på henne utan att hon attraheras av honom. Precis där ligger Bloms kärna blottad mellan raderna.

Pjäsen består just av sådana renskalade monologer med tydliga krav på stilisering; så fort de spelas det allra minsta realistiskt tippar de över i överspel. Anna Ostrowskis regi lyckas inte heller strukturera helheten; därtill ställer kanske också Bloms pjäs väl höga krav på Unga Folkteaterns aktörer. Men Åsa Knides måttfulla tolkning av korvgumman låter Maria Bloms specifika tonfall klinga varmt och milt; hon sjunger också vackert, med nästan brechtsk sval diskretion i rösten.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.