Ung och klarvaken kritisk blick
Att flera kockar visst kan koka en riktigt härligt välsmakande soppa utgör Angereds Teater för närvarande ett slående bevis på. Fem unga lovande dramatiker, backade av dramaturger som Mattias Andersson och Lena Fridell, med regissören Öllegård Goulos effektivt sammanhållande hand över helheten; resultatet är mums för Måns. Dels har pjäsen 100 000 skattefritt egendomligt nog blivit i stort sett invändningsfri pigg och avklarnad snabbtänkt teater, dels uttrycker föreställningen som helhet inte så litet om samhällets borttynande solidaritet och om en ung och klarvaken kritisk blick.
Angereds Teater sökte under 2003 efter unga som ville bidra med sin bild av det begrepp som teatern önskade skildra, Det nya Sverige. Nära hundra ansökningar strömmade in, ur vilka teaterns ledning och dramaturgerna valde ut fem. Ingen av dem har tidigare skrivit för scenen. Med en närmast genial scenbild vars hela två vridscener skruvar fram pjäsernas korsklippta miljöer får man sig till livs både de enskilda pjästexternas särart och deras dramatiskt drivande helhet. Öllegård Goulos arbete med att sammanställa pjäserna till kommunicerande teater är också något av en bragd.
Angereds Teater intar en allt starkare tätplacering bland teatrar som önskar skildra inte bara förortens liv utan också vilja ge sin publik en undersökande bild av hur hela landet ligger. Sedan Niklas Hjulströms chefstid har också teatern samlat på sig rikligt med material om både ortens, stadens och Sveriges långsamma förvandling. Det märks tydligt i hela pjäsens dramaturgiskt vackra spännvidd mellan bilder som vi vant oss vid att ha fördomar om, som värdekonservativa invandrares syn på unga människor, och en bångstyrigt vrenskande ung kultur.
En av författarna, Elmira Arikan står också på scenen; det har hon gjort förr, både på Angereds Teater och på Folkteaterns barnscen. Här går hon bland annat en helt ljuvlig, minst tvåspråkig, inte endast dialektal, match mot Sofia Pekkari som hennes syster i egna texten Systrar som är en av föreställningens två absolut vassaste. I en dialog som obehindrat flytande förs i munnen på varandra, som går under, över och vid sidan om varandras idéer glider dessa två systrar till slut alltmer samman i ett enda gemensamt uppror.
Den andra texten, Jonathan Lehtonens Svennar, drabbar med häftig, träffsäkert underskruvad dialog åsikternas glidande utbytbarhet. Enver Ramirez text Knarkare fungerar som ett slags tragiska femminutersentréer, ett underliggande sceniskt kitt, tänkvärt inklämt mitt mellan vridscenernas två berättande kvarnhjul. Ove Wolf som vanligtvis brukar ses på Teater Jaguar gör här en av flera minnesvärda insatser som en av de utslagna, på stadig väg mot undergången. Wolf laddar sina repliker med dröjande pauseringar vars välfyllda tystnader förstärker hela speluttrycket. Också Tobias Jacobsson tillhör tveklöst scenens unga garde av lovande förmågor.
Till det allra märkligaste i föreställningen hör nog ändå att fram emot slutet höra Olof Palmes röst uttrycka sin vilja till ökad solidaritet mellan samhällsgrupperna. Egentligen var det alls inte en så särskilt underlig tanke på den tiden, men tyvärr avsevärt mycket mer svindlande idag.
Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.
100 000 skattefritt
Pjäs: 100 000 skattefritt
Av Elmira Arikan, Jonathan Lehtonen, Mirjana Rakuljic Feldt, Enver Ramirez, Greta Sifrer
Regi, bearbetning: Öllegård Goulos
I rollerna: Elmira Arikan, Kave Foladi, Tobias Jacobsson, Carina M Johansson, Sofia Pekkari, Ove Wolf

