Fängelset är naturligtvis den perfekta metaforen för det instängda, bortträngda och förnekade material som inte tillåts nå ut. Maria Hedborg som Fay och Nina Zanjani som Josie finner vägar vid sidan om det förväntade; pjäskonstruktionens bild av en anstalt som förbjuder fysisk beröring mellan besökare och fånge tvingar fram andra metoder för frigörelse. I Munros pjäsbygge blir moderns fångvaktare Sheila och George inte endast plitar utan bildar också en förstärkande och normaliserande relief både av en tänkbar god fadersfigur och av en ung ensamstående moder.

Man skulle kunna tro att en mer stiliserad uppsättning bättre skulle ta vara på dessa psykoanalytiskt präglade förutsättningar men regissören Victoria Brattströms val av mer realistiska medel visar sig lyckosamt. Spelet djupnar med oavbrutet stegrad och hudnära intensitet under dotterns och moderns möten. Lili Rikséns scenbild bygger en cell vars trånga rum ligger i öppen dager bakom besöksrummets gråa väggar där Josie gång på gång blir visiterad av Sheila. Maria Hedborg gestaltar rent fysiskt hela det liv som är inneboende i Fays öde; dignande under skulden öppnar hon sig ändå, till en början motvilligt, alltmer för dotterns sökande.

Nina Zanjani spelar Josie späd och osäker bakom sin till en början citysmarta dress; rollens osäkerhet vibrerar så starkt rakt ut i salongen att jag nästan automatiskt tar hennes parti. När deras första möte efter femton år leder rakt in i en aldrig bruten, men från båda sidor, av olika skäl, förnekad relation mellan mor och dotter är det så gripande starkt att tårarna stiger i ögonen. Munros pjästext är så oerhört tät och välskriven att också plitarna Sheila och George tycks helt organiskt närvarande i en konflikt vars två sidor allt starkare tenderar att glida ihop i föreställningens hårt komprimerade tryckkokare. Victoria Brattströms regi utnyttjar också minsta tillfälle att gå från lågmäld närhet till explosiva emotionella urladdningar.

Maria Hedborg lyser i Fays självförbrännande rollfigur vars mjuka kärna så fördolts av skuld att hon förtvivlat synes banka på sina inre fängelsedörrar för att ens nå ut med något av sin förträngda kärleksvilja. Hedborg låter Fays kamp synas i hela kroppens vrenskande uttryck mellan skärande uppgivenhet och kvinnofängelsets invanda och råtuffa jargong medan Nina Zanjani vackert låter Josies längtan efter sammanhang bända sig in i Fays järngallerförsedda, på flera vis inspärrade kvinna.

Lili Rikséns kostymer förstärker Josies djupnande närkontakt med Fay, med kläder som för henne från resande affärskvinna allt närmare marken, intill den scen som blir avgörande för deras framtid. På ett liknande vis spelar och ljuder Lindha Kallerdahl, osynlig för publiken bakom scenen, toner av ensamhet och isolering, av trevande osäkerhet och begynnande hopp, nästan som ett slags filmiskt skildrade stämningslägen.

Uppsättningen är något av ett kraftprov, det starkaste jag sett på Studion på mycket länge.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.