• Nina Zanjani och Maria Hedborg imponerar i föreställningen Järn
Göteborgs Fria

Ett kraftprov på Studion

Rona Munros pjästitel Järn sammanfattar med alla dess i sammanhanget skiftande betydelser samlade i detta enda helgjutna ord rörelsernas hela essens mellan pjäsens inspärrade moder Fay och dottern Josie. Dotterns traumatiskt utsuddade minne av barndomen hindrar henne att bli hel. Moderns minne är intakt men tvingar henne istället till ständigt flykt från dess destruktiva, tyngande skuld. Pjäsens kärna utgörs av en alltmer intensivt förtätad rörelse mellan dottern som trevande söker sig in i den fängslade moderns minne av den mördade fadern, och modern som projicerar hela sin underliggande frihetslängtan på dotterns fria, rörliga liv.

Fängelset är naturligtvis den perfekta metaforen för det instängda, bortträngda och förnekade material som inte tillåts nå ut. Maria Hedborg som Fay och Nina Zanjani som Josie finner vägar vid sidan om det förväntade; pjäskonstruktionens bild av en anstalt som förbjuder fysisk beröring mellan besökare och fånge tvingar fram andra metoder för frigörelse. I Munros pjäsbygge blir moderns fångvaktare Sheila och George inte endast plitar utan bildar också en förstärkande och normaliserande relief både av en tänkbar god fadersfigur och av en ung ensamstående moder.

Man skulle kunna tro att en mer stiliserad uppsättning bättre skulle ta vara på dessa psykoanalytiskt präglade förutsättningar men regissören Victoria Brattströms val av mer realistiska medel visar sig lyckosamt. Spelet djupnar med oavbrutet stegrad och hudnära intensitet under dotterns och moderns möten. Lili Rikséns scenbild bygger en cell vars trånga rum ligger i öppen dager bakom besöksrummets gråa väggar där Josie gång på gång blir visiterad av Sheila. Maria Hedborg gestaltar rent fysiskt hela det liv som är inneboende i Fays öde; dignande under skulden öppnar hon sig ändå, till en början motvilligt, alltmer för dotterns sökande.

Nina Zanjani spelar Josie späd och osäker bakom sin till en början citysmarta dress; rollens osäkerhet vibrerar så starkt rakt ut i salongen att jag nästan automatiskt tar hennes parti. När deras första möte efter femton år leder rakt in i en aldrig bruten, men från båda sidor, av olika skäl, förnekad relation mellan mor och dotter är det så gripande starkt att tårarna stiger i ögonen. Munros pjästext är så oerhört tät och välskriven att också plitarna Sheila och George tycks helt organiskt närvarande i en konflikt vars två sidor allt starkare tenderar att glida ihop i föreställningens hårt komprimerade tryckkokare. Victoria Brattströms regi utnyttjar också minsta tillfälle att gå från lågmäld närhet till explosiva emotionella urladdningar.

Maria Hedborg lyser i Fays självförbrännande rollfigur vars mjuka kärna så fördolts av skuld att hon förtvivlat synes banka på sina inre fängelsedörrar för att ens nå ut med något av sin förträngda kärleksvilja. Hedborg låter Fays kamp synas i hela kroppens vrenskande uttryck mellan skärande uppgivenhet och kvinnofängelsets invanda och råtuffa jargong medan Nina Zanjani vackert låter Josies längtan efter sammanhang bända sig in i Fays järngallerförsedda, på flera vis inspärrade kvinna.

Lili Rikséns kostymer förstärker Josies djupnande närkontakt med Fay, med kläder som för henne från resande affärskvinna allt närmare marken, intill den scen som blir avgörande för deras framtid. På ett liknande vis spelar och ljuder Lindha Kallerdahl, osynlig för publiken bakom scenen, toner av ensamhet och isolering, av trevande osäkerhet och begynnande hopp, nästan som ett slags filmiskt skildrade stämningslägen.

Uppsättningen är något av ett kraftprov, det starkaste jag sett på Studion på mycket länge.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Järn
Scen: Göteborgs Stadsteater
Av Rona Munro
Översättning: Christer Dahl
Regi: Victoria Brattström
Musik: Linda Kallerdahl
I rollerna: Maria Hedborg, Nina Zanjani, Alma Pöysti, Eivin Dahlgren

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu