Än sitter man på ena sidan, än på den andra och ser lokalen med dess ofta sceniskt integrerade bärande pelare genialt förstärka blicken mot vad som sker i rummets vida djup.

Brunes scenbild för Kiki & Bozo alstrar med dess oräkneliga mängder av lodrätt hängande bambupinnar i Charlotta Halleröds vackra ljussättning flerskiktade associationer, än av skimrande lövskog om våren, av en ogenomtränglig djungel eller av en fullt möjlig väg till havet. Mitt inne i livets skog av möjligheter möter en liten flicka, Kiki, skrämd av de mörka molnen innanför sina ögonlock, en gammal, aningen skröplig man, av henne döpt till Bozo.

Hon står uppe i sitt träd när han kommer stapplande. Hon ser honom men han ser inte henne och plötsligt skräms han av hennes upptäckt. Deras möte är så nära och växer sig så förunderligt samstämt att det, när hans själ uppenbarar sig på scenen i form av en liten man med dragspel, snart uppstår, inte ljuv men gemensam musik. Den gamle mannen och hans musiker bär strikt kostym med slips och skjortorna lika ärtgröna som deras strumpor, medan flickan har röd klänning.

Andrea Valean är rumänska och hennes pjäs upptäcktes av den förra konstnärliga ledaren, Lena Fridell, under en skrivarkurs för några år sedan och blev sedan länge liggande i Lars-Eric Brossners dator tills nu, då den äntligen lyfts ur dess trånga sammanhang ut till scenens frihet.

Ett mellaneuropeiskt drag lever också starkt i Brossners täta regi, framför allt hos Bozo. Hans varma och kroppsliga förhållande till livets möjligheter understryks genomgående av en drivande tango, av cirkusens bakomliggande orkestermusik eller helt enkelt av pjäsens befriande livskänsla.

Kiki & Bozo är, som så ofta på Folkteaterns barnscen, omvälvande vacker och fantasifull teater, vars handling hellre leder inåt mot mötets bevekelsegrunder än förfaller till sedvanligt linjärt berättande. Kiki är en liten flicka som gått vilse i början av livet; Bozo befinner sig på vandring mot dess slut. Under mötets skärningspunkt mellan livet och döden uppstår snart en sällsam svävning mellan dem, som med ett lekfullt allvar för allt djupare inåt mot livsnödvändighetens tillitsfullt klappande hjärta.

Lars Väringer och Cecilia Milocco skapar en så intensiv närvarokänsla i sitt lyhörda spel att de mitt i minsta uppsluppen jämförelse, till exempel mellan flickans och den åldrade mannens lösa tänder, lyckas famna om hela livet. Niklas Román som Bozos hemliga själsorkester travar rörande lydigt och följsamt runt med sitt dragspel, mer eller mindre tätt i sin husbondes hälar.

Cecilia Milocco låter Kikis instängda sorg långsamt pysa ut under ett härligt och energiskt speluttryck, i känslig balansgång mellan saknadens grepp och hennes begynnande frihetslängtan, medan Lars Väringer som den gamle Bozo, ger en humoristisk, gripande skildring av en människa med livets oändlighet fullkomligt intakt bakom läpparnas darrning och kroppens skröplighet.