Normbrytande nyheter
Det är en vacker bok om Kent Andersson som bokförlaget Tre Böcker i Göteborg givit ut med Maria Hörnelius och Mats Kjelbye, skådespelarkollega respektive dramatiker och dramaturg som redaktörer. Från det blekgula omslaget blickar Kent nyfiket ut mot läsaren med ett aningen snett men varmt leende.
Sommarteatern på Gunnebo Slott verkar vara på väg att skapa tradition och det är extra roligt när de pjäser som ges är så genomarbetade och välspelade att det är en ren fröjd att ta plats i parkens välbesökta gradäng.
Tjörns Sommarteater söker sig envist vidare på sin inslagna Strindbergsväg med Anna Sjövalls uppsättning av Fordringsägare. Sjövall regisserade för ett par år sedan en rosad Fröken Julie med textens cementerade könsordning så upp och nedvänd att man baxnade i teaterladans gradäng. Förra året gav teatern under titeln Kär-lek ett antal svävande lätt spelade texter, skurna ur Ett drömspel och Leka med elden, i Tyfta Östergårds lilla intima restaurangmatsal.
Jag gjorde ett verkligt fynd i går kväll då jag slank in på Folkteaterns Lilla scen. Där gav en för mig okänd grupp vid namn TeaterKvintetten, sprungen ur teaterlinjen på Ale gymnasium, en vardagsnära bild av vissa orimliga normer som många ungdomar idag styrs av. Med ett föredömligt enkelt tilltal och med en ypperlig musikanvändning av ett slag som det var längesedan jag såg maken till, släpper gruppen in sin publik i en annan syn på samhällets verklighet.
Med den litauiske regissören Rimas Tuminas närmast magiska iscensättning av Dostojevskijs Idioten härom året på Studion, i gott minne var det med högt ställda förväntningar jag begav mig till premiären på Körsbärsträdgården. Förväntningar som med råge infrias såväl av ett gudabenådat ensemblespel som av scenbildens metaforiskt förtätade stämningsmåleri.
När Göteborgs kommun strax före jul på sitt repressiva vis tackade nej till Teater Bhopas fortsatta existens genom att sänka gruppens bidrag hade man goda skäl att ta sig för pannan och utbrista ett Oh, my God! Men det är nog knappast vad som avses med Bhopas avskedsföreställning vars titel utgörs av samma utrop.
Med ett fantasirikt iscensatt kollage om rädsla lyckas Unga Folkteatern med pjäsen Jag är också rädd skildra en stor, ofta nedtystad, men inte alltid psykiskt betingad, problematik i samtiden. Fem aktörer ger uttryck för lika många slags ängslan, exempelvis prestationsångest eller städmani.
Tiden är natt är en svindlande nattsvart karusell av upplevelsemättad kvinnoverklighet från det ryska åttiotalet. Lena Dahlén gestaltar helt ensam tre generationer, förutom sig själv modern och dottern, med endast en svart stol och en pall som motspelare i scenens mörka asketiska tomhet.
Brittiske dramatikern Simon Stephens såg litet nervös ut i studions foajé. Men det hade han inga skäl till för vad regissören Olof Lindqvist har åstadkommit är inget mindre än stark och lysande teater. Översättaren Klas Östergren bör också ta åt sig mycket av äran för en både rik och på kornet fångad överföring av Stephens pjäs Port, på svenska Bort från Stockport.
Aldrig hade jag trott det vara möjligt att uppleva en så stimulerande bladvändare som Folkteaterns senaste föreställning, Hemliga Historier, på barnscenen En Trappa Ner.
© 2026 Fria.Nu