Drömbilden av livets korthet och sorgtyngda, mödosamma upprepning blir i Glasers eteriska regi och scenografen Youlian Tabakovs tolkning förunderligt korsbelyst. Strindbergs diktning är lika rumsligt förbytt som innerligt närvarande. Pjäsens alltid så obönhörligt stängda dörr med fyrväpplingen öppnas lika överraskande som otvunget genom ett stående vitmålat kistlock i väggen, för allas vår oundvikliga sorti.

Tabakovs scenografi låter livsdrömmens ljusa verklighetsbild utspelas i scenens mitt; en svindlande hög trappa mot tågvinden är gudadottern Agnes väg ned på jorden och leder samtidigt upp mot operahusets högsta våningsplan. Scenbildens solblekt belysta byggnadsfragment begränsas av svarta öppningar på sidorna mot teaterns inre. Andra akten spegelvänder hela bilden med trappa, fyrväppling och allt och betraktar första aktens strävan ur förgänglighetens melankoliska perspektiv.

Trappans hisnande båge fylls i Håkan Mayers utmejslade koreografi av brådskande hets och långsam uttagen rörelse, ibland naglas sceniskt starka ögonblick fast i uttrycksfull stilisering eller sprudlar iväg i ögonblickssnabba karaktärsskildrande snapshots. Med fjolligt åmande trappstegsdans inför en åtrådd vän visar Fredrik Evers ljuvligt bisarra Karantänsmästare upp Skamsunds marterade gäster.

Vackert är det ändå mest hela tiden, medan äktenskapsscenerna borrar sig ett gott stycke under allt det sköna och kontrasterar Strindbergs kärva budskap med en dråpligt uppstoppad klistrande Kristin, på en och samma gång makarnas vrålande bebis. Det stora förlorar sig med magnifik kraft in i det lilla i Glasers fantasifullt befolkade iscensättning.

Barnets blick genomsyrar helheten, alltifrån Iwar Wiklanders Officeren, från första replikerna en liten pojke avklädd den vuxnes uniformsjacka, som litet senare utstår väntandets bitterljuva vånda på sin Victoria som aldrig kommer att komma nedför operatrappan från repetitionen. Mot slutet finner han sig i en lysande scen på en gång vara både promoverad och liten. Wiklanders spel vibrerar genomgående av så stark närvaro att pojkens smärta ekar genom de skrålande studenternas sång.

I detta makalösa ensemblespel vimlar det av oförglömliga skådespelarinsatser; ta bara Etienne Glaser som Diktaren vars avmätta skärpa låter ana Kent Anderssons närvaro i rollens rymd, eller Henric Holmbergs snustorrt resonerande dialog som Advokaten mot Agnes under Siri Hamaris alltmer förundrade mimik. Eller Mariann Rudberg som liksom Anna Bjelkerud lyser i flera enastående karaktärer, den första framför allt som Portvakterskan, den andra som Modren, Kristin och Skolfröken. Både Lasse Pierrou och Johan Karlberg bidrar med flera små näravlyssnade figurer medan Peter Melins raka tolkning som Den blinde sänder sorgens skalv långt ut i salongen.

Siri Hamaris lilla flicka, gudadottern Agnes i vit blombeströdd sommarklänning är själva inbegreppet av barnets ursprungliga öppna och oskuldsfulla vara. Ansiktets precist avlyssnade, ömsinta omsorg genomsyrar hennes klarögda insikt att det är synd om människorna. Balettflickan (pianisten Maria Rostotsky) fördjupar andra aktens ändlighet i ett vackert varierat stycke Beethoven på ett piano som mot slutet inte vill bli kvar under hennes fingrar. Musikmöbeln glider in mot fonden; styckets klang lever kvar i hennes spelande fingrar medan instrumentet försvinner, i en av föreställningens starkaste bilder