Fördjupning


Jens Forsmark
Fria.Nu

Stadsutglesning förvärrar växthuseffekten

EU:s miljöbyrå har i en varnande rapport kallat fenomenet urban sprawl för Europas glömda utmaning, ett hot mot natur och kulturvärden och ett av de allvarligaste hindren i arbetet mot växthuseffekten. Fenomenet urban sprawl, på svenska stadsutglesning, berör oss och vår framtid.

I takt med att städerna glesas ut med nya motorleder, externa köpcentrum och utspridda villaområden så exploateras jordbruksmark och grönområden med allt större avstånd och stigande energiförbrukning som följd. Den glesa staden förlorar närheten, som är stadens viktigaste tillgång och själva anledningen till dess existens. Utglesningen innebär accelererande miljöpåverkan med ökande utsläpp av växthusgaser och en oroande låg förmåga att fungera i en framtid med växande konkurrens kring begränsade energiresurser.

Stadsutglesning är en process. Det innebär att en stad eller stadsregion upptar allt mer yta per invånare och att stadens funktioner arbete, boende, handel och fritidsaktiviteter delas upp och koncentreras till olika områden.

Stadsutglesning medför ökade utsläpp av växthusgaser, ökad energiförbrukning, ökat bilberoende och längre transporter. Grönområden och jordbruksmark bebyggs och gröna förbindelselänkar bryts av expanderande bebyggelse och transportleder.

Efter andra världskriget har Europas och Nordamerikas städer byggts med bilen som styrande kraft. Kollektivtrafiken har fått små resurser medan enorma ekonomiska och administrativa medel satsats på bilens infrastruktur. Äldre bebyggelse har anpassats efter bilens krav med gatubreddningar, parkeringshus och stadsmotorvägar som exempel. Men de största effekterna har varit på nytillkommen bebyggelse. De stora resurser som satsats på biltrafiken har medfört en mer spridd lokalisering av boende och verksamheter. Dessa har inte behövt anpassa sig till de krav på närhet och struktur som krävs om staden byggs för transporter med kollektivtrafik, till fots och med cykel. Följden är att ny bebyggelse tillkommit i ett allt glesare mönster och med allt längre pendlingssträckor för invånarna. Processen fortgår och tätorterna breder alltjämt ut sig över omgivande landsbygd genom villamattor, permanentning av fritidshus, externa köpcentrum och externa arbetsområden.

Gröna vågen, 1970-talets hyllning till landsbygden, framstår än i dag för många som en miljövänlig och uthållig livsstil. Men hur är det i praktiken? För den som bor på landet och verkligen har självhushållning, oberoende av fossil energi och en konsumtionsfrånvänd livsstil så kan det vara ett uthålligt föredöme. Men det är mycket få som har det så och som vill ha det så. Inom miljörörelsen är det många som av tradition ”önskar att de ville bo på landet” men i själva verket finner att staden bäst uppfyller deras behov och därför bor nära eller i stora eller medelstora tätorter. Det lantliga idealet delas av många svenskar, men många som anser att de bosätter sig utanför staden, bosätter sig i praktiken i villor i stadens utkanter eller på den urbaniserade landsbygden. Det innebär att man bor glest men har ett urbant liv och reser därför långt till utbildning, arbete, konsumtion och fritidsaktiviteter.

Men dagens stadsutveckling är inte bara utglesning, det finns samtidigt en rakt motsatt tendens genom förtätning. Att båda dessa tendenser finns samtidigt skapar en komplicerad situation för miljöengagerade. Den förtätning som sker när nya hus byggs i närheten av befintliga hus har ofta kritiserats av miljöskäl om intrång görs i grönområden. Kritiken är mycket relevant eftersom tätortsnära grönområden är betydelsefulla för hälsa och friluftsliv. Men vad innebär ett samhälle som inte förtätas?

Sveriges befolkning växer och den växer mycket koncentrerat. Högskoleorter och de tre storstadsområdena står för nästan all befolkningstillväxt. Denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta inom överskådlig framtid eftersom tillväxtregionernas befolkningsökning är starkt strukturellt betingad. Det föds många barn i tillväxtregionerna eftersom där finns många människor i barnafödande ålder. Det pågår också en inflyttning till tillväxtregionerna från övriga Sverige och utlandet som drivs av ett bredare utbud av arbetstillfällen, utbildning, kultur och inte minst fler potentiella vänner och kontakter med liknande intressen.

När befolkningen ökar måste man välja mellan att antingen bo och leva tätare eller att bo och leva glesare. Det innebär en del besvärliga ställningstaganden.

Ökad täthet innebär avsevärt ökad energieffektivitet. Täthet medför minskat transport- och bilberoende, bättre möjlighet till fjärrvärme och effektivare ytanvändning i bebyggelsen med minskat behov av uppvärmning. De totala effekterna av denna effektivitet är en mycket viktig hjälp i arbetet mot den förstärkta växthuseffekten.

Nackdelen med ökad täthet är att det måste byggas mer nära den befintliga bebyggelsen. Det ökar risken för exploatering av bostadsnära grönområden. Det är viktigt att notera att många motsättningar mellan grönt och tätt dock går att lösa genom att bygga på redan exploaterad mark över befintliga vägar och spår, på parkeringsplatser och i centralt belägna gamla hamn- och industriområden. Det går också att öka grönfaktorn genom växtlighet på tak, väggar och gårdar. Alla dessa åtgärder har stor potential och bör prioriteras, men i ärlighetens namn blir det nog svårt att rymma tillväxtregionernas kraftiga befolkningstillväxt utan att exploatera några gröna ytor. Frågan är då var dessa områden ska exploateras, nära befintlig bebyggelse eller i skogsbackar och på jordbruksmark i stadens utkanter?

I sådana lägen reagerar många ryggradsmässigt och motsätter sig all ny bebyggelse i närheten av befintlig bebyggelse. Men då gäller det att betänka vad motsatsen innebär, nämligen befolkningstillväxt genom utglesning. Att stoppa centralt belägen utbyggnad innebär att exploateringstrycket trycks utåt mot grönområden eller jordbruksmark i stadens utkanter och då i allmänhet innebär betydligt större exploatering eftersom det perifera läget medger ineffektivare byggytor och skapar större transportbehov med ökad väg och parkeringsyta som följd.

Det är naturligtvis viktigt att inte bygga i grönområden med stort användarvärde som i parker och barnens lekskogar, men varje grön kvadratmeter är inte värd att bevara när man betänker vilken exploatering det bevarandet innebär på andra platser. I de fall man väljer att ersätta befintlig växtlighet med bebyggelse är det mycket viktigt att bygga på de gröna ytor som har lågt användarvärde och att använda långtgående och kreativa metoder för att höja grönytan i den tillkommande bebyggelsen genom till exempel växtlighet på tak och väggar.

Odenplan och Centralstationen i Stockholm bjuder på två exempel där miljöskäl används emot projekt som i själva verket skulle kunna minska miljöpåverkan.

Citybanan byggs just nu för pendeltåg under Stockholm city. Den nya stationen Odenplan kommer att bli en av Sveriges största stationer. I samband med bygget av station Odenplan planerades ett nytt stort köpcentrum på stationen. Köpcentrumet har nu stoppats efter miljöprotester från kringboende, bland annat för att vissa träd skulle offras. Men beslutet att stoppa köpcentrumet var rent destruktivt för den globala och regionala miljön. Detaljhandeln förväntas fortsätta växa i Stockholm och i de andra tillväxtregionerna i takt med ökande befolkning. Om den handeln inte etableras i city eller förortscentrum kommer den istället att hamna externt, längs motorlederna, med ökande trafik och miljöpåverkan som följd. Odenplan, som kommer att bli en av Sveriges största tågstationer, är en självklar plats för handel, arbetsplatser, kultur och andra verksamheter med många besökare.

Tyvärr är ofta platser med hög tillgänglighet till fots, med cykel och kollektivtrafik också de platser där det finns flest människor som engagerar sig i att stoppa nya verksamheter och byggen. Externt däremot, vid åkrar och skogsbryn längs motorlederna, är det i regel få som motsätter sig nya byggen vilket bidrar till att utglesningen fortsätter.

Området kring Stockholms centralstation är ett annat exempel där främst estetiska argument bidrar till en begränsad bebyggelseutveckling. Detta är Sveriges mest lättillgängliga område med kollektivtrafik och det är därför mycket lämpligt att där bygga så mycket arbetsplatser, handel och mötesplatser som möjligt. Just nu sker där vissa nybyggnationer med bland annat överdäckning av spåren, men byggnadernas höjd och volym hålls nere och därmed minskas den totala byggarealen. Argument framförs att man i centrum bör hålla sig till en traditionell skala med måttligt höga hus. Vissa hävdar även att området kring Centralstationen som är gammal sjöbotten ska behållas lågt för att markera landskapets ursprungliga dimensioner och inte sticka upp över staden. Dessa argument har oproportionerligt stor inverkan på byggandet och vägs inte mot vad motsatsen innebär. För varenda kvadratmeter kontor och handel som byggs i lättillgängliga Stockholms innerstad minskar trycket på att bygga utglesat längs regionens motorleder. Att tillåta så höga hus som möjligt och därmed ett ökat utbud av lokaler nära Centralstationen skulle stärka kollektivtrafikens och centrums konkurrenskraft.

De stora framtidsutmaningar som växthuseffekten innebär ställer helt nya krav på en transport- och energieffektiv planering. Nedan följer tre åtgärder för att stoppa stadsutglesningen och skapa levande stadsmiljöer som hushåller med energi.

1. Planering och medveten styrning. En genomtänkt, samordnad och långsiktig planering ger möjligheter att systematiskt skapa stadens grundläggande fördel: närhet. Närhet till kollektivtrafik, affärer, arbetsplatser, skolor, fritidsaktiviteter, vänner och kontakter. Det spar energi och bebyggelsen slipper glesa ut sig över naturen. Men det finns två stora hinder för detta, det kommunala planmonopolet och falska frihetsföreställningar.

Sveriges kommuner har genom det kommunala planmonopolet ett i europeisk jämförelse osedvanligt stort handlingsutrymme. Länsstyrelsen har vissa befogenheter men som sällan används och i praktiken lägger sig snart sagt ingen utanför kommunens beslutande organ sig i kommunernas fysiska utveckling. Det skapar en irrationell regional utveckling när kommuner försöker maximera sin egennytta utan hänsyn till helheten. Samarbeten går bra så länge alla tjänar på det, men är svåra om någon kommun tjänar på att inte samarbeta. Ett exempel är externa köpcentrum. I dag känner ett antal kommuner som egentligen vill styra handeln till centrum sig tvingade att istället välkomna externhandel, av rädsla för att deras grannkommuner annars ska välkomna exploateringen och därmed suga till sig handel. Ett annat exempel är utbyggnad av bostadsområden i lägen som är attraktiva men svåra att försörja med kollektivtrafik. Kommuner som säger ja till det lockar nya skattebetalare, men regionen och den globala miljön förlorar genom ökat transportarbete. Lösningen är att det måste till tydligare ramar för kommuners planering och en kraftfull regional samordning.

Det andra hindret mot en sund planering av bebyggelsens utveckling är falska frihetsföreställningar. Föreställningarna finns hos vissa politiker och innebär en syn att regler och styrning av bebyggelsens utveckling begränsar människors frihet och därför ska undvikas. Individers och företags enskilda beslut ska istället styra utvecklingen. Tyvärr leder detta till en situation med en gles och dåligt samordnad bebyggelse som drabbar enskilda individer genom långa avstånd och försämrad miljö. Samma argumentation genom falska frihetsföreställningar fanns som en jämförelse även i debatten inför rökförbudet på offentliga serveringar. Men där vann individens rätt att slippa utsättas för hälsoskadlig rök över friheten att utsätta andra för rök. Låt oss hoppas att även individernas rätt att slippa utsättas för dålig planering prioriteras högre i framtiden.

2. Ekonomiska styrmedel. Ekonomiska styrmedel måste verka för hushållning med mark och gynna miljöanpassade färdmedel. Som exempel kan nämnas reseavdrag och kostnader vid nyexploatering.

Reseavdrag för arbetsresor i deklarationen borde egentligen avskaffas av miljöskäl eftersom de subventionerar ökat resande och utglesad bebyggelse. En bra politisk kompromiss kan dock vara reseavdrag som enbart baseras på avstånd till jobbet och inte som i dag där man får olika avdrag beroende på vilket fordon man använder, vilket med dagens regler gynnar bilen.

Kostnader vid nyexploatering avgör också utvecklingen av den fysiska strukturen. Att införa en avgift för exploatering av natur- och jordbruksmark kan subventionera marksanering vid återanvändning och sanering av gamla hamn- och industriområden för nybebyggelse.

Exploatörer borde också få betala de fulla kostnaderna även utanför tomtgränsen för framdragande av ny infrastruktur som el, vatten, avlopp och vägar. Det skulle gynna den som väljer att bygga inom befintlig struktur och därmed utnyttjar redan framdragen infrastruktur.

3. Stoppa trafikmobbningen. I dag fortsätter massiva satsningar på motorvägar medan det systematiskt skapas ökade avstånd och begränsad framkomlighet för gång, cykel och kollektivtrafik.

På många platser är biltrafiken tydligt avskild från övrig trafik vilket möjliggör höga hastigheter för den som väljer att åka bil. Fotgängare och cyklister blandas däremot väldigt ofta. Det leder till ökad otrygghet för både den som går och cyklar, minskad konkurrenskraft hos cykeltrafiken genom begränsade hastigheter och ständiga konflikter mellan fotgängare och cyklister, vilket inte minst märks på tidningarnas insändarsidor.

På samma sätt finns en oförmåga att skapa god framkomlighet för kollektivtrafiken. Det går trögt både att införa separata körfält för kollektivtrafik och att införa prioritet för kollektivtrafik vid trafiksignaler.

Slutligen planeras vägar för bilar och annan trafik olika. Bilvägar är i regel raka och tydliga. Gång- och cykelstråk däremot präglas av hinder, sidbyten, otydlighet, dålig skyltning och dåligt underhåll. Gång, cykel och kollektivtrafik bör prioriteras i investeringsbudgeten och behandlas med högsta respekt och prioritet.

Det är dags att sätta punkt för stadsutglesningen. En befolkningstillväxt som koncentreras till ett antal större tätortsområden kan bli en stor fördel i framtiden om tillväxten planeras rätt med en energieffektiv struktur och effektiva transporter. För att det ska ske krävs dock en engagerad och medveten samhällsplanering med god samordning på regional nivå och verkningsfulla styrmedel.

Fakta: 

JENS FORSMARK, fil.mag. i samhällsgeografi, är en fristående stadsbyggnadsdebattör som bland annat har arbetat för Naturskyddsföreningen med hållbar stadsutveckling. Exempelvis finns rapporten ”Den glesa staden” för gratis nedladdning på http://www.naturskyddsforeningen.se

Läs alla delar i argumentserien Staden:

Jimmy Sand, gästredaktör: Staden i fokus

Joakim Forsemalm: Alla sjunger I love you

Catharina Thörn: Vem får rätt till staden – medborgaren eller konsumenten?

Anders Gardebring: Bygg tätare och mer innerstad

Replik på Gardebrings artikel: ”Nya stadsdelar ska teckna sig på egna meriter”

Johannes Åsberg: Bygg urbant och klimatsmart

Jens Forsmark: Stadsutglesning förvärrar växthuseffekten

Lena Jarlöv: Den efterfossila staden – hot eller möjlighet?

Jan Wiklund: Stadskonkurrens skapar dysfunktionella städer

Pål Castell, Sara Danielsson och Ilona Stehn: Staden är ditt vardagsrum, Plantera stadens visioner

Jimmy Sand, gästredaktör: ”Det är vår rättighet att vara delaktiga”

Tinda Lund-Tengby: Hemlösa som jobbar – livet på gatan i Paris

Annons

Rekommenderade artiklar

Internet nära oss

Det ter sig svindlande, ändå helt naturligt. Vi kopplar in en sladd i väggen och på några sekunder hämtar vi en hemsida från en serverhall i USA, inleder en chattkonversation med vän i Australien och beställer en t-shirt från en butik i Tokyo. Vi hinner inte dricka första koppen kaffe på morgonen innan datorn har skickat små meddelanden ett par varv runt jordklotet utan att vi har behövt röra oss längre än ett par meter i lägenheten. Men sällan ställer vi oss frågan hur denna blixtsnabba infrastruktur egentligen fungerar, inte heller på vems villkor den tar oss till näts med en svindlande hastighet. Vem är det egentligen som bestämmer över en infrastruktur som utan att blinka hoppar mellan länder; ja till och med mellan kontinenter och ibland upp genom en satellit i rymden och ned igen?

Fria Tidningen

Freedom box

Freedom box-projektets mål är att låta användare återta kontrollen över internet från stater, företag och leverantörer. Genom att samla existerande teknik i ett lättanvänt och billigt format ska detta bli verklighet.

Fria Tidningen

Argument denna vecka

Detta är grand finale för serien om fri programvara i Fria Tidningen. I alla fall för den här gången. Min förhoppning är att alla vid något tillfälle under seriens gång har hittat någonting relaterat till fri programvara som är intressant. Jag hoppas också att programtipsen har varit intressanta och användbara.

Fria Tidningen

Nördfeministisk kraftsamling

På internet, liksom utanför, finns det grupper som samlar tjejer och jämlikhetskämpar med liknande intressen. Ur ett fri programvaruperspektiv vill jag lyfta fram några stycken, för att visa att de finns och verkar för en friare och mer jämställd fri programvaruvärld.

Fria Tidningen

© 2014 Fria.Nu