Fördjupning


Tinda Lund-Tengby
Fria.Nu

Hemlösa som jobbar – livet på gatan i Paris

I landet som uppfann mänskliga rättigheter saknar minst 100 000 människor tak över huvudet. Och här betyder inte bostadslöshet droger, mentalsjukdom och arbetslöshet. I Frankrike finns det helt enkelt inte plats för alla och en madrass på gatan kan hända den bäste.

Ett av Nicolas Sarkozys vallöften inför presidentvalet för två år sedan var att det år 2008 inte längre skulle finnas några hemlösa i Frankrike. Inga. Sedan dess har problemet bara ökat. Numera har även kvinnor, familjer och barn börjat söka sig till soppkök och härbärgen. Sammanlagt har över tre miljoner fransmän i dag en riktigt dålig boendesituation. Och av de 100 000 som inte alls har något tak över huvudet befinner sig omkring 10 000 i Paris. Vilket inte går att missa om man tar en promenad i staden.

Det är fredagskväll på Café Cave i Montmartre. En metrohållplats från Moulin Rouge, Sacré-Coeur och glada turister. I samma kvarter som de spelade in Amelie från Montmartre och två gator från Paris finaste filmskola. Inne på baren dricker folk öl i dimmiga glas, äter ost och pratar om den senaste Woody Allen-filmen. Kvarteret är som baren, folkligt trevligt och levande. Men bara fem meter från bardörren finns en annan verklighet. På refugen där Rue Duhesme korsar Rue Ruisseau står ett grönt tält. Om kvällarna kommer mannen som bor där in i baren och står i toalettkön tillsammans med de andra gästerna. Han har tur som kan tvätta sig. Polisen, socialarbetare, bargäster – ingen har undgått att han bor där, på refugen, men ändå får han bo kvar. För det finns inget bättre alternativ.

Lite längre söderut, på Boulevard Haussmann, lägger ett tiotal män sig till rätta längs en husvägg. Någon sover på kartonger, en annan har en madrass. Den breda gatan som i vanliga fall sjuder av folk och bilar ligger nästan öde och det är bara på avstånd man hör trafiken borta vid Operan. Rakt över gatan lyses det välkända varuhuset Galerie Lafayette upp av tusentals färgglada smålampor och påminner om att det snart är jul.

Hemlösheten är en stark kontrast i en stad som lever av turism och konsumtion. På Rue de Rivoli i första arrondissementet riktigt sjuder det av shoppingglädje om dagarna. Stora blanka papperspåsar med tygband dinglar i välmanikyrerade händer. Mindre, lite fyrkantiga paket avslöjar skoinköp och en och annan promenerar in och tar en snabb paus över en croissant och en kaffe i den stora bagerikedjans lokaler. En evig ström av folk rör sig från H&M till Zara, från Zara till Mango, från Mango till…

Försiktigt går man över de där gallren i gatan där varmluften blåser upp från metron, och moderiktiga stickade kjolar lyfts och turister skrattar generat när de ofrivilligt liknar Marilyn Monroe. Och man ser nästan inte de som sitter längs väggen och bredvid bankomaten med sina hundar och väskor på hjul. Inte heller tänker man på att man gör en liten loop där, för att undgå att kliva på mannen som ligger mitt i gatan på gallren och lapar tunnelbanevärme.

Varför är det så här? Det handlar om en politik där det inte finns ett tydligt ansvar. Är det bostadsministern som ska se till att det finns hus nog? Eller är det sjukvårdsministern som ska ta hand om de som bor på gatan? Arbetsmarknadsministern kanske? Bristen på ett organiserat franskt socialdepartement gör att frågan om de hemlösa ramlar mellan stolarna.

Vid järnvägsstationen Gare du Nord ligger människor på solkiga madrasser i en lång rad längs väggen. Många är tydligt nergångna, med vinflaskor i händerna och smutsigt hår. Men det som stör den vanliga bilden av hemlösa är de unga killarna i rena jeans och fräscha tröjor som målmedvetet ordnar sina få tillhörigheter på kanten av stenbyggnaden. De är bostadslösa, men inte nödvändigtvis arbetslösa. En tredjedel av alla hemlösa i Frankrike har ett jobb. Något som vid första tanken kan låta positivt, men naturligtvis bara bevisar att hemlöshet i Frankrike till stor del handlar mer om otur än om något annat.

I Paris beror inte hemlösheten på bristande vård av mentalsjuka, drogmissbrukare eller andra utsatta. Här handlar det helt enkelt om att det saknas tak, väggar och golv. Och med bara lite otur kan ett vanligt liv ganska enkelt förvandlas till en madrass bland de andra: en heltidstjänst som blir till deltid, en samborelation som går i stöpet och inga nära bekanta i staden som man kan bo hos någon vecka. När man sedan väl är bostadslös är chansen att få ett eget hyreskontrakt liten.

Priserna på lägenheter har i Paris blivit så höga att det finns de som helt enkelt måste välja mellan mat och hus för att få det att gå ihop. En liten lägenhet på ett rum och kök i någon av de yttre stadsdelarna kostar sällan under 600 euro, dessutom tillkommer nästan alltid en deposition på minst en månadshyra. I och med bostadsbristen kan en hyresvärd utan problem välja bort dem som inte helt passar in i mallen på en ordnad fransman.

42-åriga Marie Hercelin, som man kan läsa om i tidningen Journal du dimanche, tillhör de där drygt 30 000 hemlösa som arbetar. Om dagarna jobbar hon på ett kommunalt dagis i ett chict område, men hennes möbler står magasinerade i ett garage och nätterna tillbringar hon och hennes 11 månader gamla bebis där de kan. Hos en vän, hos dagisbarnens föräldrar, på gatan. Marie Hercelins situation är tillräckligt vanlig för att det ska finnas ett uttryck för det: hon är vad man kallar en travailleur pauvre, en fattig arbetare, utan bostad.

För Marie började problemen för ett och ett halvt år sedan när hon kom tillbaka efter en weekend och fann sin trerummare vattenskadad. Enligt stadens kontrollanter var det alltför hälsofarligt att bo kvar och hon fick ställa sina möbler i ett garage och själv ta in på hotell. Men det blev inte en tillfällig nödlösning som hon hade trott, för det fanns inga lediga lägenheter att flytta till. Det ekonomiska stöd hon fick från Paris stad täckte i längden inte hennes bostadskostnader och hon tvingades, gravid, flytta in i garaget och vidare till vänner och bekanta. Sommaren tillbringade hon med sin bebis bakom några soptunnor i en trappuppgång.

Lönen som Paris stad betalar till Marie Hercelin ligger på nästan exakt 10 000 svenska kronor, netto. Som ensamstående och bostadslös har hon med den lönen inte en chans i konkurrensen om bostäder.

Från staden har Marie fått två erbjudanden om lägenhet sedan hon födde sin dotter, men båda två var, säger hon till Journal du Dimanche, fullkomligt obeboeliga, med fuktiga innertak, knappt fungerande kök och minimala ytor. Nu hoppas hon istället, liksom 113 000 andra parisare, på att få plats på ett av de sociala boendena. Lägenheterna där är enkla och ofta finns ingen möjlighet att laga mat, men där kommer hon och hennes bebis i alla fall slippa mögel. Om hon får plats.

Förutom de hemlösa som inte alls har någonstans att bo finns i Frankrike också 3,2 miljoner människor som lever under riktigt dåliga förhållanden. Det kan vara olagliga lägenheter i ett rivningshotat hus, ett skjul på en bakgård, lägenheter utan toaletter eller dusch eller små rum där man trängs många familjer.

En stor del av dem som hamnar i den här situationen är flyktingar som hamnat mitt i Paris utan att ha någon ekonomisk möjlighet att ta sig härifrån. Än mindre visa upp alla papper som behövs för att få ett kontrakt på en egen lägenhet. Det är de här familjerna som man möter om man går till hjälporganisationernas soppkök. Familjer som inte kan laga mat i sin lägenhet eller som inte har råd att köpa mat. Det finns i Paris 176 023 sociala boenden, men med 113 000 ansökningar per år och ingen rotation i bostadsköerna räcker det inte långt.

Stéphanie Haloco arbetar som samordnare på organisationen Resaurants du Cœur och hon har följt situationen i staden länge:

– Bostadskrisen som vi har haft i Frankrike i flera år gör att det blir som stopp i hela kedjan av hjälpinsatser. De som har bott i tillfälliga boenden och är redo att flytta vidare till egna lägenheter kan inte göra det på grund av bostadsbristen. Vilket gör att de som bor på akutboenden inte kan flytta till de tillfälliga bostäderna utan istället kastas ut på gatan igen. Det är en sorts svängdörrar som gör att folk kommer tillbaka till gatan än mer sönderslagna och uppgivna än innan, utan att ha fått den hjälp de behöver.

Då och då kommer det löften, planer, idéer från regeringen, men ännu tycker Stéphanie Haloco inte att hon kan se någon förändring. Ett exempel är de 374 hemlösa familjer som förra året campade utanför börsen. Mellan den 5 och den 15 oktober bodde de mitt på gatan allihop, innan politikerna gav med sig och lovade att alla familjerna skulle ha bostäder inom ett år. Enligt tidningen www.Rue89.com väntar fortfarande 250 familjer på att få en lägenhet.

Sedan ett drygt år tillbaka finns också en lag i Frankrike som säger att alla (som bott i landet en viss tid och uppfyller vissa krav) har rätt till en bostad. Lagen, DALO (Droit au logement opposable), gör att bostadslösa helt enkelt kan göra sin hemlöshet till en rättslig process och kräva tak över huvudet. Sedan man införde lagen har 7 200 familjer i Paris bett om att få sitt fall prövat juridiskt, men bara tio av dem har fått ett boende. De andra ansågs av olika anledningar inte vara tillräckligt hemlösa. Och trots den lagliga rätt man nu har att få ett hem kvarstår det största problemet: det finns inga bostäder.

Den 27 oktober i år hittades 47-åriga Didier död utanför sitt tält i Vincenneskogen sydöst om Paris. Av allt att döma var det kylan som tog hans liv och hans död uppmärksammades av både tidningar och radio. Didier var säsongens första offer för kylan och därför intressant. De två som avled senare under veckan förblev namnlösa och nämndes bara i förbifarten. Livet på gatan tar helt enkelt alltför många liv för att medierna ska kunna uppmärksamma varje fall. Enligt organisationen Les morts de la rue (Gatans dödsoffer) dör varje år omkring 200 hemlösa i Frankrike en för tidig död och den genomsnittliga livslängden för hemlösa ligger runt 50 år, jämfört med 80 år för resten av befolkningen. Har man inget hem blir vinterns regn och kyla ännu ett motstånd att kämpa emot, förutom hunger, smuts, ensamhet och droger. Värmen från en tunnelbanestation, kartonger på en trottoar och skydd mot regnet blir nödvändigheter för att överleva kalla nätter.

Staden gör därför speciella satsningar under vintern, nödlösningar som under några månader ska få fler att överleva kylan. I brist på annat händer det ofta att man till exempel öppnar gymnasieskolor eller tunnelbanestationer under de allra kallaste nätterna. Något Stéphanie Haloco är mycket kritisk till:

– Varje år säger politikerna att nästa år kommer vi inte behöva ha några nödlösningar. Men sedan blir det likadant igen. Man öppnar gymnasier och låter folk bo under vidriga förhållanden. Ingen vill jobba där, ingen vill bo där. Det blir aggressivt och farligt. De hemlösa är värda bättre hjälp, men så som politikerna hanterar situationen så är det enda lösningen. Det finns inget val.

Under vintern förstärks också de frivilliga organisationernas mobila hjälpteam. Organisationer som Restaurants du cœur och Samu social får då möjlighet att skicka ut fler volontärer än vanligt som kan åka runt bland de hemlösa som inte söker sig till några soppkök eller härbärgen. De kan förse dem med mat, filtar och vård, men möjligheterna att erbjuda bostäder när det blir kallt är fortfarande lika små.

Enligt Samu socials vd Stefanis Parigi är de redan fullkomligt nerringda av personer som behöver någonstans att bo. Trots att det ännu inte är frost om nätterna:

– Vi får säga nej 200 gånger om dagen. Vi får mellan 5 000 och 6 000 samtal om dagen och många ringer om och om igen. Det här påverkar naturligtvis mycket det arbete vi försöker göra ute på fältet. Vi har helt enkelt inte tillräckligt många bra bostadslösningar för att kunna hantera det, säger hon till tidningen Journal du dimanche.

För att inte öka på problemen med hemlösa under den kritiska vintern beslutar Paris stad i år, liksom många år tidigare, att skjuta upp alla vräkningar till den 16 mars. Från och med den 31 oktober råder det alltså vapenvila och ingen hyresgäst i Paris får kastas ut på gatan, om de inte bor olagligt i en lägenhet, eller bor under riktigt farliga förhållanden.

I årets vinterplan lanserar också bostadsministern Christine Boutin en ny idé: psykologer. Mobila psykologer i team som kan hjälpa dem som bor på gatan och lever under stor press. Men Stéphanie Haloco på Restaurants du coeur snörper bara på munnen åt förslaget och tycker att det påminner om Nicolas Sarkozys löfte om att helt lösa bostadsproblemet innan 2008.

– Det han sa var bara ett sätt att få röster. De lovar så mycket, men ska jag vara ärlig så händer det nästan ingenting. Det finns ett oengagemang bland politikerna i regeringen som jag tycker syns till exempel i det faktum att man faktiskt inte vet exakt hur många de hemlösa är. Siffrorna man har är inte pålitliga eftersom man inte har enats om definitionen av en hemlös. Är det någon som bor på ett härbärge? På gatan? I en ockuperad lägenhet? undrar hon retoriskt.

– Att man inte ens vet vem man ska räkna tycker jag belyser var det här problemet ligger, det finns en ovilja hos politikerna att göra något. Det här är människor som inte röstar, som inte riktigt är med i samhället längre och politikerna struntar i dem, helt enkelt.

Fakta: 

TINDA LUND-TENGBY är frilansjournalist verksam i Paris. Hon har tidigare jobbat för bland annat Sveriges radio, Bohusläningen och Allt om resor, varit redaktör för tidskriften Vi mänskor och fotograferat för den finlandssvenska kulturtidskriften Ny tid, Arkitekten och Dagens ETC.

Läs alla delar i argumentserien Staden:

Jimmy Sand, gästredaktör: Staden i fokus

Joakim Forsemalm: Alla sjunger I love you

Catharina Thörn: Vem får rätt till staden – medborgaren eller konsumenten?

Anders Gardebring: Bygg tätare och mer innerstad

Replik på Gardebrings artikel: ”Nya stadsdelar ska teckna sig på egna meriter”

Johannes Åsberg: Bygg urbant och klimatsmart

Jens Forsmark: Stadsutglesning förvärrar växthuseffekten

Lena Jarlöv: Den efterfossila staden – hot eller möjlighet?

Jan Wiklund: Stadskonkurrens skapar dysfunktionella städer

Pål Castell, Sara Danielsson och Ilona Stehn: Staden är ditt vardagsrum, Plantera stadens visioner

Jimmy Sand, gästredaktör: ”Det är vår rättighet att vara delaktiga”

Tinda Lund-Tengby: Hemlösa som jobbar – livet på gatan i Paris

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Internet nära oss

Det ter sig svindlande, ändå helt naturligt. Vi kopplar in en sladd i väggen och på några sekunder hämtar vi en hemsida från en serverhall i USA, inleder en chattkonversation med vän i Australien och beställer en t-shirt från en butik i Tokyo. Vi hinner inte dricka första koppen kaffe på morgonen innan datorn har skickat små meddelanden ett par varv runt jordklotet utan att vi har behövt röra oss längre än ett par meter i lägenheten. Men sällan ställer vi oss frågan hur denna blixtsnabba infrastruktur egentligen fungerar, inte heller på vems villkor den tar oss till näts med en svindlande hastighet. Vem är det egentligen som bestämmer över en infrastruktur som utan att blinka hoppar mellan länder; ja till och med mellan kontinenter och ibland upp genom en satellit i rymden och ned igen?

Fria Tidningen

Freedom box

Freedom box-projektets mål är att låta användare återta kontrollen över internet från stater, företag och leverantörer. Genom att samla existerande teknik i ett lättanvänt och billigt format ska detta bli verklighet.

Fria Tidningen

Argument denna vecka

Detta är grand finale för serien om fri programvara i Fria Tidningen. I alla fall för den här gången. Min förhoppning är att alla vid något tillfälle under seriens gång har hittat någonting relaterat till fri programvara som är intressant. Jag hoppas också att programtipsen har varit intressanta och användbara.

Fria Tidningen

Nördfeministisk kraftsamling

På internet, liksom utanför, finns det grupper som samlar tjejer och jämlikhetskämpar med liknande intressen. Ur ett fri programvaruperspektiv vill jag lyfta fram några stycken, för att visa att de finns och verkar för en friare och mer jämställd fri programvaruvärld.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu