I åtminstone hela den industrialiserade världen pågår sedan åttiotalet enligt stadsforskarna vad som kallas stadskonkurrens. Enligt Ulf Stahre, som har skrivit den bästa sammanfattningen på svenska – Den globala staden (Atlas, 2007) – har stadskonkurrensen följande kännetecken:

• De styrande är inte längre särskilt intresserade av villkoren för stadens invånare – istället läggs villkoren tillrätta för det globala kapitalet. Detta sker inte främst genom att goda arbetsvillkor för produktionen skapas, utan snarare genom olika halvsmarta marknadsföringstrick, vilka kallas ”att sätta X-stad på kartan” och i första hand syftar till att locka det flyktiga finanskapitalet och dess anhang av konsulter och profitörer.

• Eftersom bara vissa nyckelkategorier av människor anses värdefulla i konkurrensen städerna emellan bryr man sig inte längre om ”vanligt” folk. Dessa lämpas över till entreprenörer att ta hand om – och istället omhuldas folk med vissa typer av akademisk utbildning och annat socialt kapital.

• Detta leder till att staden delas upp i vad man kallar ”citadell” för de välbärgade och ”getton” för resten. Det vill säga att skillnaden mellan välbärgade och mindre välbärgade stadsdelar inte bara skärps, utan dessutom kapas alla förbindelser dem emellan. I synnerhet ser de styrande till att gettona hålls utanför synfältet så att de inte stör.

• I det sönderstyckade stadslandskap som uppstår sprider sig allt fler ”icke-platser”, det vill säga restytor, barriärer och platser man vill lämna så fort som möjligt.

Var och en kan känna igen något av kännetecknen ovan. En del städer har nått längre, andra mindre långt. Det är möjligt att Sverige på grund av sin egalitära tradition inte har nått lika långt som USA – till den övre medelklassens förtret – men alla kan känna igen storstädernas centra som citadell och vissa rekordårsbyggen som getton. Och det är inte svårt att hitta icke-platser. En del kanske skulle säga att det är lättare än att hitta platser.

Däremot är det förstås fel att beskriva den här utvecklingen som särskilt ny. Rivningen av Klara i Stockholm var en gigantisk övning i stadskonkurrens – syftet var enligt Stockholms starke man Hjalmar Mehr uttryckligen att konkurrera med Hamburg om att bli norra Europas metropol. Och Paris legendariska prefekt baron Haussmann sysslade redan på 1860-talet med att dela upp staden i citadell och getton – de farliga arbetarna skulle ut ur stan så att de inte ställde till med en ny revolution, samtidigt som centrala Paris skulle lyxas till efter den övre medelklassens smak.

I själva verket är hela stadsplaneringens historia en historia om stadskonkurrens, segregation och skapande av icke-plats. Under hela nittonhundratalet har städerna glesats ut och segregerats i monofunktionella stadsdelar och kvarter, i början med uttalad avsikt att avskilja den farliga underklassen, men efterhand allt mer med någon sorts inte närmare preciserad ”effektivitet” som täckmantel. Allt under skapande av skräpmark som oftast upptar långt mer än 50 procent av hela stadens yta.

Ändå har stadsforskarna på sätt och vis rätt. Det var först på åttiotalet som den dysfunktionella stadsstruktur som skapats genom nittonhundratalets stadsbyggnadspraxis och stadsbyggnadsideologier började ställa till med verkliga problem för oss alla – till och med, föreställer jag mig, för den övre medelklass som är systemets vinnare:

• Uppsplittringen och de långa avstånden ställer inte bara de fattiga stadsdelarna utan egentlig service och egentliga försörjningsmöjligheter. Inte ens de rikare stadsdelarna är tillräckliga kundunderlag när det handlar om lite mer udda verksamheter. Följden blir en ensidighet och torftighet som drabbar alla, även om den förstås drabbar de fattiga gettoinvånarna värst. Utestängda från den traditionella arbetsmarknaden som de ofta är, hindras de till och med från att starta småföretag eftersom deras potentiella kunder hindras från att nå dem. De kan inte ens arbeta åt de rika, eftersom de rika finns för långt bort.

• De centralaste delarna av staden, de som hade turen att bli till på den tid då städer ännu byggdes tätt och nära, blir därför ihjälkramade av alla som vill nå en publik och alla som vill leva mitt i utbudet och nära andra människor.

Enligt lagen om tillgång och efterfrågan rusar priserna därför i höjden, så att bara de rikaste har råd att etablera sig där. Inte bara lägenhetspriserna bli oöverkomliga för de flesta, även butikslokaler och andra kommersiella lokaler stiger i pris tills bara de kapitalstarkaste märkeskedjorna får plats – vilket skapar en tråkig stad.

Och vad värre är: genom att alla intressanta, nyskapande, kreativa verksamheter som ännu inte är kapitalstarka hindras från att etablera sig, stympas stadens ekonomiska utveckling och låses fast i gamla verksamheter.

• Denna utglesade, segregerade stad lägger en tull på oss alla i form av reskostnad, restid och skatt. Tid är det enda som är absolut begränsat. Men även i reda pengar kostar de oändliga förorternas påtvingat överdrivna infrastrukturer gigantiska summor. Göteborgs stad beräknade på sjuttiotalet att en lägenhet i periferin kostade dubbelt så mycket som en lägenhet i centrum om man räknade in infrastrukturen.

Och, om man ska exemplifiera: på den tiden Stockholm var tätt, gick spårvägen med vinst till ett pris av fem öre resan. I dag måste Storstockholms lokaltrafik subventioneras till 50 procent eller med 4,5 miljarder kronor om året. Och det är förstås Stockholms utspridning som nu ställer krav på infrastrukturinvesteringar på mer än hundra miljarder kronor.

Följden blir att till och med Handelskammaren, Cityköpmännen och åtskilliga byggbolag nu känner olust och revolterar mot segregationen och utspridningen, åtminstone i Stockholm. Och städernas stadsbyggnadskontor börjar lyssna på marknaden, vilket de kunde ha gjort för 60 år sedan – i förordet till Gubbängens generalplan från 1943 erkänner stadsbyggnadskontoret att folk helst vill bo i centrum, men de valde att strunta i detta.

I Stockholm och Göteborg byggs nu den gamla stadskärnan ut. Åtminstone försöker man, även om resultatet blir tveksamt. Både Hammarby sjöstad i Stockholm och Norra Älvstranden i Göteborg är mer förort än stad, fast de har sålts in till kunderna under andra förespeglingar. Det är tydligt att stadsbyggnadskontoren inte riktigt vet hur städer byggs, även om nya projekt på Västra Kungsholmen och Norra station i Stockholm har större förutsättningar att lyckas.

Så vad krävs?

Den hittills bästa analysen av vad en fungerande stad kräver skrevs i början av sextiotalet av den amerikanska anti-motorvägsaktivisten Jane Jacobs. Hennes bok Amerikanska storstäders liv och förfall kom först för några år sedan ut på svenska. Den har fördelen att vara extremt oakademisk och uteslutande byggd på konkreta iakttagelser, vilket gör den extremt läsvärd.

Jane Jacobs anger fyra krav, varav samtliga måste uppfyllas:

• Staden måste vara tillräckligt tät, i termer av tillräckligt många människor per yta. Det är människor som ger staden liv, makas de isär dör elden. Hon antyder ungefär 200 personer per hektar som ett lämpligt storstadsmått, vilket är något fler än i Stockholms innerstad och närmare tre gånger så många som i tätare förorter som Norsborg eller Bagarmossen. Tätheten uppnås främst genom att marken bebyggs maximalt – det är inte viktigt att husen är höga.

• Alla kvarter måste ha fler än en primär användning, det vill säga både bostäder och arbetsplatser, eller både bostäder och publika attraktioner. Det beror bland annat på att en stadsdel måste kunna leva både på dagen och på kvällen.

• Det får inte finnas några barriärer. Varken i form av sönderskärande motorvägar, kvarglömda tistelgärden eller jättestora kvarter. Staden består av sammanhängande stråk. Till och med stränder är tveksamma, om det inte medvetet placeras publika magneter där, annars är det risk att stränderna blir folktomma och därmed döda.

• Det måste finnas billiga lokaler som kan hysa kapitalfattiga verksamheter.

Och då framstår det som ganska tydligt varför Norra Älvstranden och Hammarby sjöstad inte fungerar. Det finns inte tillräckligt mycket folk. De är avskurna från resten av stan. De har en ensidig användning. Och alla hus är nya och dyra.

Det förefaller finnas ett ganska brett intresse av en annan sorts byggpraxis. En som går på tvärs med citadell- och gettomodellen, som är dysfunktionell för alla parter. Möjligen kan man identifiera två parter som man blir tvungen att föra krig mot – de arkitekter och planerare som har satsat sin karriär i den nuvarande monokulturmodellen, plus de fastighetsägare som uteslutande har fastigheter i de dyraste lägena. Det är knappast någon oövervinnerlig allians. Alla andra borde kunna ena sig om ungefär detta:

• Byt planpraxis. Istället för att bygga monokulturenklaver, lägg ut gammaldags kontinuerligt heltäckande stadsplaner med gator, kvarter, torg och parker. Tillåt hög exploatering i kvarteren, men förbjud ensidig användning exempelvis via kvotsystem (maximalt 80 procent av vardera) och begränsade tomtstorlekar. Och låt den som vill bygga få göra detta – inse att stadsbyggnadskontoret inte har full överblick över alla behov.

• Låt gammal bebyggelse vara kvar i kvarteren. På så sätt bevaras byggnader som redan är betalda och därmed billiga att använda.

• Inse att städerna är för utspridda. Lägg av de alltför stora ytterrockarna, koncentrera tillväxten, bygg inifrån och utåt som det heter på stockholmska. Var beredd att lägga ner perifera stadsdelar som visar sig oattraktiva.

• Se till att stadsplanerna är stora nog. Albert Lindhagens Stockholmsplan från 1860-talet byggdes inte full på femtio år, men resultatet blev också hyggligt varierat.

• Bygg stråk utåt från centrum (och från de eventuella sekundära centra som man ändå kan satsa på i storstäder som Stockholm och Göteborg – se i så fall till att dessa stråk möts).

• Sluta upp med att av småsnåla skäl kräva fantasisummor av byggbolagen för byggrätter centralt. Inse att kommunen tjänar på att det byggs centralt, även om byggrätterna är gratis eller till och med subventioneras.

• Bannlys trafikleder. I staden har vi gator. En led är en segregerande barriär och apartheid, en gata är attraktiv för många sorters aktiviteter.