När Michael Hardt, den amerikanska litteraturvetare som tillsammans med Antonio Negri skrivit böckerna Imperiet och Multituden (på svenska 2003 respektive 2007), besökte Malmö för European Social Forum i mitten av september stod idén om staden i fokus. (Föredraget finns att se på Youtube.) I sin kommande bok Common wealth – uppföljare till de båda tidigare – hävdar Hardt och Negri att staden, mer specifikt metropolen, i det postindustriella samhället intar den centrala roll som fabriken hade under industrialismen.

Den industriella arbetarklassen skapades av fabrikens arbetsdelning och stämpelklocka. Dagens motsvarighet – det som Hardt och Negri kallar ”multituden” – skapas av de livsvillkor som metropolen sätter upp: deltagandet i produktion och konsumtion av kunskap, upplevelser, kommunikation och andra immateriella ting sker inte längre enbart på arbetsplatsen utan också i hemmen och i det offentliga rummet.

Hardt och Negri menar att den motsättning som under industrialismen fanns mellan kapital och arbete lever vidare i hur kapitalet parasiterar på stadens kreativa miljöer: konstnärer och andra kreativa grupper flyttar in i gamla arbetarstadsdelar, ger det en alternativ karaktär, och snart flyttar de rika och företagen in och vill exploatera det kulturella kapital som skapats. Hyror och bostadspriser går upp, de alternativa elementen flyttar vidare och processen upprepas någon annanstans. Det brukar kallas gentrifiering. Hardt och Negri förespråkar att det är i staden som motståndet också måste formeras – som i Buenos Aires under den ekonomiska krisen 2001–2002 eller Paris 2005. Liksom det tidigare gjorde i fabriken. (I den andra artikeln på detta uppslag problematiserar Joakim Forsemalm idén om gentrifiering.)

För tvåhundra år sedan bodde 80–90 procent av världens befolkning på landsbygden. I dag är siffran lägre än 50 procent, och i vissa delar av världen lägre än 20 procent. En majoritet av världens befolkning, 3,3 miljarder människor, bor med andra ord i städerna – enligt FN:s definitioner. Framför allt sker urbaniseringen i de så kallade utvecklingsländerna. I länder som Sverige passerade städernas andel av befolkningen 50-procentstrecket för 70 år sedan. Men det betyder inte att befolkningen blir alltmer jämlik – att fattiga bor på landsbygden och välbärgade i städerna. Enligt Manuel Castells, sociologen som skrev trilogin Informationsåldern (på svenska 1998–2000), har den nya informationstekniken slagit sönder det industriella samhällets maktmönster och skapat nya nätverk av unga och välutbildade.

Richard Florida, en annan sociolog, talar om framväxten av en ”kreativ klass”. Dessa söker sig till städernas attraktiva områden med alternativ prägel: där är tolerans, talang och teknologi de främsta ledorden. Men toleransen är inte större än att de små öarna av makt och rikedom i samma stad kan samexistera med svarta hål av maktlöshet och fattigdom. Motsättningarna mellan den första världen och den tredje går ända ned till stadsdelens nivå i storstäderna. Göteborg är Sveriges mest segregerade stad: medelinkomsten i Askim, Majorna och Bergsjön är 308 000, 200 000 respektive 124 000 kr/år (2004). I Askim och Majorna är andelen utländska medborgare och svenska medborgare födda i utlandet bara omkring 10 procent. Stockholm är inte mycket bättre: Medelinkomsten på Östermalm, Södermalm och i Rinkeby–Kista är 353 100, 289 400 respektive 195 200 kronor per år (2005). På Östermalm och Södermalm är andelen invånare med utländsk bakgrund bara 16–17 procent, att jämföra med cirka 75 procent i Rinkeby-Kista. I flera medelstora städer pekar utvecklingen åt samma håll.

Även om staden rent demografiskt i dag har en större global betydelse än någonsin, så har städer alltid varit i centrum för samhällsomvälvande processer. Det var i de italienska stadsstaterna på 1300-talets senare hälft som förutsättningar uppstod som skulle ge upphov till det vi i dag känner igen som det kapitalistiska systemet. I Genua bildades 1407 en institution för privata kreditgivares kontroll av de offentliga finanserna, Casa di San Giorgio, vars köpmannabankirer i början av 1500-talet skaffat sig sådan makt att de kunde se till att Karl V, då kung av Spanien, valdes till tysk-romersk kejsare. Den spansk-genuesiska alliansen byggde upp en maktapparat där Spaniens arméer lade under sig delar av Amerika, medan Genuas bankirer – tack vare det amerikanska silvret – kunde kontrollera det europeiska näringslivet. Världssystemet är sedan dess baserat på ett asymmetriskt förhållande mellan centrum, där den militära och finansiella kontrollen finns, och periferin, där kostnader för arbetskraft och råvaror hålls nere. Detta gör att centrum förmår att ackumulera sitt överskott. I dag ser vi liknande allianser, ”militärindustriella komplex”, mellan företag som Halliburton och USA:s krigsapparat.

Ordet ”politik” härrör från det grekiska ordet polis, ”stad”, besläktat med politieia, ”medborgarskap, statsförvaltning”. I antikens Aten skrev filosofer som Platon och Aristoteles om politik – medborgarnas självförvaltning. Medborgarskapet omfattade enbart män över tjugo års ålder som inte var livegna. Trots denna allvarliga inskränkning är den atenska demokratin ett föredöme i egenskap av en politisk sfär baserad på folkligt deltagande. Medborgarskapets idé har sin uppkomst i handelsförbindelsernas och stadslivets undergrävande av släktbandets betydelse – där människor tidigare identifierat sig inför sin klan, såg de sig istället som medborgare med rättigheter och skyldigheter inför andra medborgare. När politiska tänkare i Europa under upplysningstiden började resonera kring demokrati och medborgarskap var det den atenska stadsstatens självförvaltning man blickade tillbaka på. Den moderna nationalstatens medborgarskap var till en början lika snävt som antikens, men genom politisk kamp har det successivt utvidgats.

Med kriget mot terrorismen, baserat på samma medeltida idéer om rättfärdigt krig som upplysningens politiska tänkare ville bekämpa, och inte minst den komplexa segregation som urbaniseringen innebär, har ett behov uppstått som liknar det som fanns vid modernitetens början: vi måste uppfinna demokratin på nytt. Och jag skulle bli förvånad om inte Michael Hardt har rätt i att det är staden som står i fokus för den förvandlingsprocessen. Då måste också stadsplaneringen finnas med.