Det tråkiga huset med den slutna fasaden tvärs över gatan irriterade Anna när hon såg ut från sitt köksfönster. Hade inte huset stått där, hade hon haft utsikt över hamnen. Med tanken projicerade hon sin inre bild av hamnen på fasaden. Så en kväll tog hon en projektor och förverkligade sina tankar. Hela mörka vintern projicerade Anna på fasaden mittemot. Stora, mjuka bilder till förundran och nöje för förbipasserande. Taxichaffisar tutade uppskattande och barn diskuterade bilderna under hennes fönster. Hon visade en ny bild varje dag. Populärast var ett foto av kossor.

När våren kom tog hon sig an det skräpiga buskaget nedanför – fast det var någon annans mark – och skapade en liten trädgård. I dag är ”Den hemliga trädgården” flitigt använd och en trevlig mötesplats. Idén spred sig och någon har sått frön från vackra blommor som lyser upp slänten bredvid. Markbiten har fått ett syfte, den döda platsen har fått liv. Anna menar att ”nästan varje kvarter eller varje gatstump har en sådan liten hörna någonstans där det skulle kunna var något annat”. Eller någonting över huvud taget. En plats där det händer något. ”Det skulle vara roligt om man fick anledning att tänka efter lite mer när man är ute och går.”

Anna och Den hemliga trädgården är ett av många exempel på initiativ från enskilda människor eller grupper som låter sitt engagemang och sina idéer berika staden. Utgångspunkten i denna artikel är att staden faktiskt tillhör oss som bor och vistas där, och att vi har mycket att vinna på att använda den på ett mer aktivt sätt. Vi vill belysa fördelarna med en större delaktighet från medborgarnas sida, men först tar vi upp frågan om hur marken i staden används ur ett lite vidare perspektiv.

Stadens mest grundläggande särdrag är att den lyckas samla många människor på en liten yta – den är en logistisk nod som tack vare sin täthet av människor möjliggör samhälleliga grundfunktioner såsom industriell produktion, handel, möten och kulturverksamhet. Städers framväxt och utveckling har genom historien skett genom en samverkan av olika aktörer och krafter, mer eller mindre ”spontant” eller ”informellt”. Så sker också i dag, men vi har samtidigt utvecklat en formell modell för denna process där våra kommuner är centrala aktörer och ansvarar för att se till att marken används och förvaltas på bästa möjliga sätt. Paradoxalt nog framhålls påfallande ofta medeltidens ”oplanerade” stadskärnor som förebilder medan den moderna stadsplaneringen hamnar i skottgluggen för att den misslyckats och skapar ohållbara strukturer. Bland annat räcker det med en snabb titt på en satellitbild för att konstatera att det utmed vägar, banvallar, parkeringsplatser och industribyggnader vimlar av ”överblivna ytor” – ytor som tycks ha blivit över när andra ytor med mer tydliga funktioner definierats. Dessa så kallade impediment bevistas inte av andra människor än de som eventuellt emellanåt håller undan naturen som försöker etablera sig där. De utgör platser som inte bara är underutnyttjade utan dessutom ofta väcker negativa associationer, då de i debatten förknippas med otrygghet och fulhet.

Alexander Ståhle talar om dessa impediment som ingenmansland i sin nyutkomna avhandling Compact sprawl. En stor del av dessa är offentligt tillgänglig mark som ”störs” av till exempel vägar eller byggnader, vilket i princip gör dem oanvändbara att vistas på. Ståhle har även utvecklat metoder för tillgångsanalyser som föranlett honom att propagera för att bygga fler hus på mark som tidigare varit obyggd samtidigt som man faktiskt ökar tillgången till parker. Till exempel visas att människorna i den tätbebyggda innerstaden Östermalm i Stockholm både upplever sig ha, och enligt vissa kriterier faktiskt har, bättre tillgång till grönytor än den som bor i ett antal studerade naturomgärdade och luftiga förorter. Detta beror enligt Ståhle på den moderna stadsplaneringens oförmåga att underlätta folks rörelser och ta vara på markresurserna effektivt.

Frågan om markutnyttjande kan alltså handla om den stora mängden impediment som är ett karaktärsdrag för modern stadsplanering och hur man kan hantera detta. I värsta fall kan dock ett sådant resonemang resultera i en saneringsstrategi, där endast vissa gruppers behov tas tillvara på bekostnad av andra. Det som för många kanske upplevs som en otrygg, ful och dåligt utnyttjad plats kan ju till exempel fungera som en tillflyktsort för ungdomar, hemlösa eller andra som söker frirum att göra sig hemmastadda i. Tillgång till plats är en rättighet som ständigt måste omförhandlas. I staden, där många trängs på en begränsad yta, ställs frågan ofta på sin spets.

En andra och mer djuplodande aspekt på markutnyttjandet gör dessutom en kritisk granskning av det som inte är ”ingenmansland”, det vill säga ytor som har en given användning men som kanske ändå kunde användas på ett sätt som bättre främjar staden och dess invånare. En fråga rör till exempel hur den enorma arealen som i dag tas i anspråk av bilen skulle kunna minskas i en smartare hopkomponerad stad. Bilar kräver stora ytor för transport, parkering och skyddsavstånd. Stadens arkitektur har anpassats efter bilarnas fart och inte efter människornas promenadtakt enligt Jan Gehl (Livet mellem husene, 1980). Därför får vi storskaliga, homogena stadslandskap med ödsliga ytor. När staden istället byggs för människornas takt är den mer detaljrik och det finns mer intressant att stanna till och titta på.

En tredje aspekt på markutnyttjandet handlar om hur människors användning av olika platser skulle kunna se ut om stadsplaneringen hade andra utgångspunkter. Det är i detta sammanhang intressant att fundera över stadens invånare som en outnyttjad resurs. Stilrena granitmurar och vattenskulpturer i all ära, men känslan av liv och mänsklighet i staden är svår att skapa på ett arkitektkontor. Platser skapas och omskapas genom att användas och för det behövs medverkan av människorna som bor och vistas i staden. En viktig utgångspunkt för Plantera stadens engagemang är att både staden och dess invånare skulle gynnas av att fler blev delaktiga i användandet av platser.

En stad är ingenting utan människorna som befolkar den. Det är människorna som gör staden intressant att röra sig i, de gör den levande och mindre anonym. Större delaktighet och gemensamt ansvar kan bidra till att stärka människors band till stadsmiljön och till andra människor. Det kan också bidra till att minska skadegörelse och ge platser nya roller och uppgifter. I dagens debatt om trygghet lyfts behovet av att befolka ödsliga platser alltför sällan fram som en fungerande strategi istället för strategin att stänga till, rensa upp och installera tekniska övervakningssystem.

Ökad delaktighet kan ha positiva effekter på såväl brukaren som miljön. Lena Jarlövs avhandling Boende och skaparglädje från 1982 innehåller en sammanställning av etnologisk, filosofisk och biologisk forskning som är relevant också i dag. Hon visar på olika aspekter av människans behov av att ge utlopp för sin kreativitet och argumenterar för att det är nödvändigt med en ny inriktning för planering av boendemiljöer. Denna inriktning ska bygga på att skapa betingelser som gynnar utvecklingen av mänsklig skapande förmåga i konstruktiv riktning. Jarlöv var också engagerad i att koloniområdet Lövkojan bildades 1983 i förorten Lövgärdet i Göteborg, som då hade problem med avflyttning. Lövkojan är ett koloniområde med fokus på byggande, där det gjorts stora ansträngningar för att åstadkomma så stor frihet som möjligt för kolonisterna att utforma stugor som de själva vill.

En utvärdering av Lövkojan (Bergquist & Jarlöv, 1988) har visat att koloniområdet gett Lövgärdet en positiv stämpel som motvikt till alla negativa skriverier om stadsdelen. För många kolonister har det blivit en betydelsefull tillflyktsort där de tillbringar nästan all ledig tid med att snickra och odla. De olika tomterna och stugorna uppvisar stor variation och uppfinningsrikedom i utförandet. Lövkojan valdes till Göteborgs vackraste plats av tidningen Faktum (de hemlösas tidning) 2007.

En annan intressant aspekt av ökad delaktighet är att det kan bidra till att synliggöra fler grupper i samhället. Arkitekten Dolores Hayden pekar på att det rationellt planerade stadslandskapet varken är betydelseneutralt eller opolitiskt (The power of place: Urban landscapes as public history, 1995). Hayden kritiserar dagens stadsplanering för att vara inriktad på att framhäva en privilegierad grupp genom exempelvis minnesmärken och namnsättning av stadens gator, torg och offentliga platser. Grupper som kvinnor och etniska minoriteter tillåts sällan sätta bestående prägel på den offentliga miljön. Genom medverkan i det offentliga rummets gestaltning skulle dessa grupper kunna synliggöras.

Att ta del av det offentliga rummet och möta andra är också ett sätt att motverka känslan av utanförskap vid exempelvis pensionering, arbetslöshet, sjukskrivning och nyinflyttning. Om folk känner att de är en del av samhället och en del av ett sammanhang har vi vunnit mycket i form av förbättrad hälsa, integration och trygghet. Stadens koloniområden är ofta goda exempel på platser som ger ökad chans till social interaktion och förtroendebyggande mellan människor av olika åldrar och socioekonomisk eller etnisk bakgrund.

För att ge människor ökade möjligheter till att vara medskapande i gestaltandet av den offentliga miljön krävs goda förutsättningar och i detta sammanhang har den kommunala förvaltningen ett stort ansvar. Om steget till det första spadtaget är för långt och krångligt finns det risk att engagemanget dör. Inom den kommunala parkverksamheten har tankarna om delaktighet fått ett genomslag och i Göteborgs nya parkprogram från 2007 handlar en av fem huvudstrategier om att ge utrymme för personlig kreativitet. Denna strategi kallas ”Att ställa till förfogande” och här står:

Behovet av att själva få uttrycka sig och göra avtryck i sin stad är stort. Att ge utrymme för privata initiativ i parkerna tillgodoser en önskan om delaktighet och egen kreativitet. På så sätt kan fler göteborgare hitta eller skapa just sina platser att känna glädje och stolthet över.

Till staden ger de personliga avtrycken varierade, karaktärsfulla och intressanta stadsrum. Rum som speglar den oförutsägbarhet och dynamik som staden rymmer.

När man läser detta blir plötsligt ett nytt Göteborg möjligt. Mark som förvaltas av park- och naturförvaltningen, alltså nästan alla parker och naturområden i staden, är öppna för vår kreativitet. Problemet är att väldigt få känner till detta och att processerna som omgärdar medborgarinitiativ fortfarande inte är tillräckligt utarbetade för att fungera effektivt och fullt ut i praktiken.

Att uppmana invånare att kasta sig in i leken och ta initiativ från makthavare, tjänstemän och näringsliv är samtidigt en handling som bör följas upp med en reflektion kring vilka grupper som får makt och inflytande och vilka som hamnar utanför. Don Mitchell (The right to the city, 2003) har i likhet med Dolores Hayden tryckt på att stadens offentliga rum aldrig är neutralt, utan en bestridd plats där olika aktörer agerar för egna syften. Användarna – stadens invånare och besökare – utgörs av vitt skilda grupper med vitt skilda intressen. Det finns alltid en risk att någons initiativ för att förbättra en plats i slutändan begränsar livsrummet för någon annan.

Vi vill ändå argumentera för att deltagande, även i konflikttunga situationer, aldrig kan vara negativt i slutändan. Det är viktigt att låta konflikter komma upp till ytan och skapa forum för diskussion och reflektion. Ett viktigt argument för delaktighet, som är så självklart att det ibland glöms bort, är att det i grunden handlar om demokrati. Där de formella inflytandevägarna är otillräckliga och politiken tappar förtroende, har det informella engagemanget en viktig roll att fylla för att lyfta upp nya frågor på agendan och engagera människor.

Det finns outnyttjad mark, det finns mark som skulle kunna användas på bättre sätt och det finns människor som skulle kunna bidra med sitt engagemang. Dessutom finns det en parkplan i Göteborg som uppmuntrar folk att ta egna initiativ, så vad väntar vi på?