Kvällen bjöd denna gång på gyllenbelysta måsars flykt mot en så gott som molnfri blå himmel innan teaterns mixade intro mellan eurovision och sjuttonhundratal skärpte uppmärksamheten mot scenens grus och mot fondens gula husväggar med dess tre gråa dörrar. Det luttrade teatersällskapet gjorde dock försynt entré genom publikingången, varpå en Lasse Brandeby i brun manchesterkavaj som Teaterdirektör informerade om vilka roller som av strikt ekonomiska skäl kunde komma ifråga för var och en.
Regissören Erik Ståhlberg tycks ha en särdeles faiblesse för farsens och komedins satiriska kraft. Med Molières Den Girige lyckas han för andra gången, efter Tartuffe förrförra året, skänka smittande teatral lust till den svartsynte franske dramatikerns vassa tunga. Då levde ännu Kent Andersson, vars närlästa textbearbetning försåg versens alexandriner med oefterhärmlig göteborgsk udd. Ståhlbergs bearbetning av Den Girige förvaltar på ett utomordentligt vis arvet efter Kents gisslande elegans. I Ståhlbergs rytmiska regi, med Anders Wällheds välfunna prolog som startmotor, lever pjäsen lika tidlöst sprudlande aktuell som när den skrevs.
Den Girige handlar förstås allra mest om Harpagon som älskar sina pengar mycket, mycket mer än något annat, inklusive barnen Èlise och Cléante. Deras förälskelser i utvalda partners kolliderar i pjässtarten genast med faderns egenmäktighet. Ja, visst är det aktuellt; pappor som vill bestämma över hemgiftens storlek för att utifrån rent ekonomiska skäl byta sina barn mot klingande mynt. Dessutom har han själv valt samma unga dam, Mariane, som sonen Cléante älskar över allting annat. Èlise är upp över öronen förälskad i ädlingen och Harpagons överhovmästare, Valère. Som om detta inte räckte har denne girige patriark i sin trädgård just grävt ned summa 30 000 francs, vars heta närvaro skapar en del extra oro.
Redan i prologen är genusperspektivet närvarande och blir i dramats djupnande fortsättning inte mindre drivande. Pjäsen skrevs i en tid då detta slag av ekonomiskt präglade äktenskapsutbyten bland bönder och storgodsägare var mer eller mindre lagstadgad sedvänja. Nog är Harpagon en särdeles girig typ men han kan helt visst utan större svårighet kännas igen i dagens läge. I Sven-Åke Gustavssons tolkning bjuds vi på ett helt ljuvligt, ytterst njutningsfullt skådespeleri någonstans mitt mellan barnets och clownens tjuriga klurighet. Precis som på Kent Anderssons tid finner också föreställningens övriga skådespelare samma sköna rytmiska timing. Ta bara Lasse Brandeby som djärvt lyckas kasta sig ut i mer eller mindre improviserat komedispel utan något som helst skyddsnät, som vore han stundom helt vilse i sin utsatta situation men på en och samma gång fullkomligt klar över vart han är på väg, som trivdes han lika pirrande skönt som publiken i osäkerheten inför nästa hastigt förändrade läge.
Det är ett gudabenådat spel på alla händer, härligt återkommande starka vågor av infallsrikt komedispel mellan Molières, i det här fallet stereotypt återhållna kvinnor, instängda i barockens bökiga kreationer, och männens intrigerande maktspel för deras skull. Sara Wikström är den enda rollen som frispråkig äktenskapsmäklerska som bryter sig ur damernas, av klädsel och tradition tvingande stillastående. Då återuppfinner teatergruppen också något av Molières klassiska spelstil, engagerade repliker åtföljda av mer eller mindre sirlig gestik. Som skön komisk motvikt ser vi Dag Malmberg spela Harpagons piga, Mor Claude, en bastant kvinna som med stoppbockens kraft förmår sätta husbonden på plats.
Kort sagt, gå och se och njut för fullt i Gunnebos vackra slottsmiljö av sommarens hittills klart härligaste teaterupplevelse!

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen