• Helena Ulinder i Folkteaterns pjäs Jag är också rädd
Göteborgs Fria

Rädsla som urholkar själen

Med ett fantasirikt iscensatt kollage om rädsla lyckas Unga Folkteatern med pjäsen Jag är också rädd skildra en stor, ofta nedtystad, men inte alltid psykiskt betingad, problematik i samtiden. Fem aktörer ger uttryck för lika många slags ängslan, exempelvis prestationsångest eller städmani.

En av rollkaraktärerna intar en självförintande attityd så ingrodd, att den växt in i hela beteendet. En annan hyser så djup skräck för sociala kontakter att hon ersatt dem med tevesåpornas falska trygghet. Ytterligare en skådespelare gestaltar skickligt en ångest så total att den helt och hållet tagit makten.

Föreställningen behandlar såväl kroppsfixering som andra, mer allmänt utbredda sociala konventioner, som blockerat medvetandet. Vad som till en början framstår som fem separata röster tätnar alltmer till en samlad enhet. Rädslans varierande utryck gestaltas med en imponerande scenisk uppfinningsrikedom. I prologen projiceras skådespelarna som fem skuggfigurer i rörelse mot en vackert blekt Brechtridå nära publikgradängen.

Ridån öppnas mot ett rum helt överlastat av prylar, påsar, mattor, möbler och lampor. Ur ett kaos som osökt för tanken till Lotta Lotass pjäs Samlarna på Bhopa stiger röster och figurer som alla tycks ha förvandlat sig till mindre värda second handvarelser. Alla fem sätter på olika vis sina ljus under skäppan och det blir extra synligt när var och en tänder sina små bordslampor inför sina monologer ur ensamhetens mörklagda bråte. Spelet är trovärdigt och ofta väldigt roligt, mitt i föreställningens stundtals tragikomiska skildring av rädslans och ångestens inte alltid så passiva uttryck.

Särskilt gripande är Kristina Wejståls starka skildring av en ung kvinna, så återhållen att hon helt och hållet skymts bakom ångestens murar. Men även om rollerna aldrig kommunicerar med varandra så stiger ändå ljusnande möjligheter när alla pressat sig så långt bakåt att de gemensamt på scenen, men var och en för sig, får sig ett rejält tokspel. Visst urholkar rädslan själen, men ibland kan det räcka långt bara att få betrakta tillståndet utifrån.

Artikeln är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Jag är också rädd
Scen: Folkteatern Lilla scenen
Idé och regi: Ulrica Almgård
Texter: Emmy Dahl, Ensemblen, Stefan Bohlin, Saralo af Ekenstam
Scenografi: Magdalena Ågren
Kostym: Åsa Nilsen Mask: Alexandra Lindholm Dramaturg: Emmy Dahl
Musik: Simon Ohlsson
I rollerna: Stefan Andersson, Elisabeth Falk, Carina Karvanen, Helena Ulinder, Kristina Wejstål

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu