När man så öppnar boken börjar sidorna genast glöda av liv och jag undrar redan vid första läsningen om inte Hörnelius och Kjelbye faktiskt lyckas famna något av den hela människan, världsmedborgaren, diktaren och dramatikern Kent Andersson, inne mellan bokens pärmar.
Här finns en innerlig dramaturgisk känslighet som lyckas väva samman livshistoria med samhällsutveckling. Arbetargrabbens uppväxt i Rambergsstaden på Hisingen vibrerar i både tidiga och senare texter av alltmer ökad medvetenhet om världens orättvisor. Texterna är oftast välkända, åtminstone för dem som i likhet med mig följt hans utveckling på någorlunda nära håll. Tidigt kom han i kontakt med Garcia Lorca och Pablo Neruda och påverkades starkt både av poeternas skarpa politiska texter och av deras kärleksdiktning. Vid sidan, alldeles intill dem, står säkert också den franske satirikern Molière som stark dramatisk förebild.

Kent Anderssons diktarspråk är en milt sagt lyckad korsning mellan snillrik lärdom och djup livserfarenhet, laddat ända inifrån botten med arbetarklassens glödande vrede, ständigt pyrande, och inte endast mellan raderna, i verbala lustmord på världens alla översittare och girigbukar, som Maria Hörnelius beskriver det i sitt efterord. Och om det är något som utmärker denna samling så är det texternas ännu oerhört starka politiska aktualitet. Hans eleganta satir framfördes ofta med en vällustig göteborgskt uddig skärpa; det är ofta ren njutning att mellan raderna, i andanom, höra hans sonora timbre med ett smittande skratt eller ett sting av smärta gömt tätt bakom ordens specifika vikt. Ta bara Vi lever i samma låda, ur Sandlådan från 1968:
'Vi myllrar i samma låda/vi kryllar i samma sand./Vi plågas av samma klåda/som vi kliar på ibland./Vi lever i samma samtid./Vi kräver varandras krav./Vi strävar mot samma framtid./Vi gräver varandras grav./Den allra värsta klådan/är frågorna vi har:/varför världen inte är sådan/som dom påstod att den var.'

Texterna ur Kent Anderssons berömda pjäser Hemmet, Flotten och Sandlådan trivs utmärkt i sällskap med mer personligt präglade dikter i bokens finkänsligt interfolierande sammanställning. Familjelivets vardag ställs i korta poetiska texter mot livslögnens flyktproblematik; ett tema om skam varieras i den mörka dikten Fontänen, gryende självinsikt sätter djupa spår i Ny morgon, existentiell ångest växer i Vakna morgon. Några intressanta fragment ur Kents tidiga författarskap blottar en redan vrenskande penna som snart skall komma att skriva än vassare, än starkare rader.
Svartvita, typografiskt vackert placerade, bilder från scenen och vardagslivet bidrar effektivt till upplevelsen av estradörens och dramatikerns ständiga sociala närvaro på stadens gator och torg, det är väl valda fotografiska utsnitt ur Kent Anderssons 71-åriga stund på jorden. Läs, sjung och njut!