Det är ju annars nästan helt förbehållet läsandet av deckare eller annan spännande litteratur. Men jämförelsen är allt annat än sökt. Regissören Lars-Eric Brossner och scenografen Sören Brunes har återigen trollat med teaterlokalens fasta pelare och lyckats alstra rik teatral gestaltning helt kongenial med Vanja Isacsons och Emma Broströms text. Pelarna är den här gången fyra bokryggar för nämnda blads vändande. Scenbildens fantasieggande interiörer viks lika roligt som snillrikt ut, likt svängdörrar, mot åskådaren.
Tre arbetare sliter under inledningen med rivningen av ett hus; en orangeblinkande gul bulldozer glider med ens in från sidan som en av scenografins många finurliga överraskningar. En av de vitklädda jobbarna, Yelda Hadodo, hittar en nyckel i ett rött band. Så fort hon börjar fantisera om vem som kan ha ägt den och i vilket lås den passar är berättelsen igång. Förmannen, Johan Friberg, manar henne att fortsätta att arbeta men i detsamma ansluter sig också den tredje arbetaren, Ulla Svedin, till Yeldas nyfikna sökande efter husets forna invånare.
Fantasin utvecklar handlingen som när man läser; för varje vänd boksida tränger man allt djupare in i historien. Samtidigt är det en lek som snart alla tre deltar i, till och med den nitiske förmannen dras, om än motvilligt, in i berättelsens djupnande spänning. Skådespelarna glider sakta men säkert in i en spelstil som på en och samma gång tar in både barns och vuxnas bild av världen. I det här huset lever både flyktingar och gamla, här bor också en flicka som är så ledsen att hon bara sover. Långsamt byggs handlingen upp och blir både alltmer sammansatt och rik på inlevelse av att alla tre axlar alla husets roller.
Med enkla attribut, en grön mössa, en grön slips, med ett, av arbetsrocken knutet, förkläde blir de en gömd flykting som längtar efter sin bror eller den gamla damen vars ben blivit så svaga att hon hjälplöst faller i sitt kök. Den ledsna flickan sover i sin gula säng, nedfälld ur en av scenbildens, i minst dubbel mening, utvecklingsbara väggar. En vacker solidarisk tanke stiger oförmedlat mellan raderna; de som är satta att riva husens alla lägenheter tar sig för att skildra de utflyttades mer eller mindre ombonade hem och håller samtidigt deras tillvaro vid liv.