Bhopa har under drygt tio år gjort 20 produktioner, alla intressanta och spännande; för det mesta också både provocerande och nyskapande. Jag minns till exempel gärna Palme dör innan paus, Räven, Världens sorgligaste föreställning, Pissungen, Design & Terrorism och inte minst Lotta Lotass debutdrama, Samlarna, som jag håller för förra årets i särklass största teaterupplevelse.

Också Bhopas avskedsföreställning uttrycker sig med samma slags samhällskritiska teateridiom som tidigare. Improvisationsarbetet bakom föreställningen häftar dock ännu så tydligt vid gestaltningen, att pjästextens tillgänglighet fördunklats. Iklädda frasande krinoliner, vitsminkade under höga stiliserade allongeperuker i ett slags skruvad senbarock, tar sig tre kvinnogestalter ut i scenens rökigt beckmörka töcken. Studio Oscuros måleriska ljussättning avslöjar alldeles bakom dem spegelblänkande rutschkanor i en öppen halvcirkel.

Nog förstår man att handlingens maliciösa gestaltning i, av mörker avgränsade men ändå sammanhängande tablåer, ställer ut ett från första början bundet liv alltifrån födseln intill dödens blekhet. Men dunklet kring aktörerna skingras aldrig, eftersom spelets ironiska uttryck alltför väl gömmer sig bakom estetikens subtila övertoner, som nog lånat ett och annat från Tiger Lillies Pelle Snusk. Samma slags inverterat barocka stilblandning går igen, i såväl ironiskt högstämd skönsång till Haydns musik, som i spelets daterade flickboksromantik.

I repetitiva ordlekar ur Jane Austen och Askungen antyds en nästintill Jellineksk kritik av en historisk bestående ordning. Mitt i det hela pågår en konspiration i det fördolda om att ta död på en hotande kvinnogestalt, eller gällde kanske mordet i själva verket hennes katt? Bhopa går sålunda i graven med en rätt intressant men alltför nyckfullt gäckande otydlighet i pjäshandlingen, endast Oscuros knivskarpa strålkastarkäglor förmår bringa litet ljus över det hela.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.