Fordringsägare skrevs under en tid då Strindbergs äktenskapliga kris var akut; under samma omständigheter som tillkomsten av Fröken Julie. Skilsmässan från Siri von Essen var på väg att lagligen registreras och hans utsatta situation bidrog till att elda under såväl hämndlystnad som förföljelsemani. Pjäshandlingen i Fordringsägare beskriver Gustafs och Adolfs passionerade kamp att vinna Tekla i ett triangeldrama vars skickligt konstruerade labyrint småningom avslöjar för Adolf att hans nyvunne och förtrogne vän Gustaf också varit hennes förste make.
Det är ett glödande passionsdrama där gnistorna ständigt ligger och pyr i askan på väg att blixtsnabbt flamma upp i evigt djupborrande frågor om skuld, svartsjuka och hämnd. På Folkteatern satte Erik Ståhlberg härom året upp en skarpladdad version som lät Tekla avgå med självständighetens seger. I Sjövalls iscensättning blir alla lika stora förlorare, men främst på grund av männens överkompenserade självgodhet; en egenskap som regin överraskande effektivt lyckas lyfta fram med hjälp av ramberättelsens Dr Phil.
Dit men inte längre räcker Anna Sjövalls djärva anakronistiska regikoncept som ifrån början låter Gustaf ikläda sig den amerikanske tevepsykologens avspänt ljusa kostym, som låter konstnären Adolf utvecklas till IT-konstnär och som i samma anda tecknar en Tekla med glättat modemagasin och i modernitetens skyhöga klackar. Alla tre gäster i ett delvis kaklat, delvis sammetsmjukt, delvis stylat spa. Men kollisionen mellan Strindbergstextens passionerade smärta och de nya ordens lätthet fjärmar istället för närmar oss mot dramats kärna.
Spelet är ändå långa stunder en ren njutning, främst mellan Lars Väringers eleganta, långsamt krypande attacker och Hanna Lekanders ljuvligt svalkande mognad, en ton så välmodulerat precis i uttrycket att den sätter extra fyr också under Stefan Gödickes Adolf som annars har en tendens att låta ren röststyrka kompensera emotionell laddning. Ett plus i kanten är också Helena Toressons scenbild som bygger scenen i tre öar med olika psykologisk status, en hemvan, en förtrolig och en intim, där det krattade grusets smala gångar mellan dem tillåter en inte alltid helt lättjefull hoppa hage-lek mellan känslolägena.
Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.