Hon gör det bländande roligt; med beska sarkasmer tryfferad av en lika gnistrande svartsyn balanserar hon helt kongenialt sin roll längs Petrusjevskajas slaka lina utan tillstymmelse till skyddsnät. Publikkontakten är just så total och hudlös som den brukar vara i UNO:s bästa stunder.

Petrusjevskajas undertitel är Anteckningar från en bordskant och hennes avsedda association till Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål kunde knappast vara tydligare. Anna Andrianovnas berättelse pulserar dramaturgiskt förtätad upp ur ett så kaotiskt virvlande svart hål att man förundras över att hon inte blivit tokig. Den utbredda fattigdomen i nutidens Ryssland drabbar kvinnorna och barnen hårdast och mellan raderna stiger med skärande påtaglighet det civila samhällets kollaps och myndigheternas totala likgiltighet inför människornas enkla behov, en katastrofal misär som under Putins nytotalitära styre bara djupnat.

Fega supande idioter till män passerar revy. Lika snabbt kommer de in i hennes liv som de paniskt flyr sin kos. Problemen hopar sig på alla kanter; med både mor och dotter medan Anna, lika impregnerad av det ryska samhällets bristande mänskliga respekt som alla andra i hennes omgivning, balanserande längs avgrundens rand, skriver dikter för att åtminstone behålla något av sig själv.

Också skådespelaren Lena Dahlén behåller rollfiguren lika intakt medan hon mer illustrerar än gestaltar de manliga söndersupna stackare som dinglande hänger från stolarna. Blickens desperation nedåt mot dotterns personifierade stol och handens smekning över pallens översida (den åldrade moderns flintskalliga huvud) är både komisk och öm. I en fotsid grå kappa, eller långkjol med knäppt kofta betraktar Anna Andrianovna sin alltmer utsatta position från alla håll på en och samma gång, i en knivskarp rasande tragikomisk skildring av nutidens ryska verklighet.

Nya speldatum i april: 19, 20, 21, 26, 27 och 28 kl 19.00.

Texten är tidigare publicerad i Bohusläningen.