Samma regiteam som i Idioten, bestående av Tuminas, scenografen Adomas Jacovskis och kompositören Faustas Latenas lyckas också på ett liknande vis samla pjäsens resa mellan förgången och kommande tid i järnvägsstationens dunkelt belysta väntrum. I scenografins tänkvärda bild placeras såväl resgods som godsets sparsamma möblemang; under en kristallkrona som sett betydligt bättre dagar antyds godsets, av försäljning hotade, förfall.

Tjechov brukade hävda att hans pjäser skulle spelas som komedier och i Göteborg spelades för några år sedan just Körsbärsträdgården på Angeredsteatern med långt drivna, nästan parodiskt groteska medel. Tuminas regi fördjupar istället personernas längtan, sorg och tillkortakommanden med en så drastiskt karakteriserande humor att till exempel den sentimentale olycksdrabbade Semjon i Thomas Nystedts roliga tolkning ständigt trampar genom golvets gistna bräder. Mirja Burlin bjuder också, som husan Dunjasja, på ett pärlband av vettlösa muntrationer. Till och med en del av möblemanget brakar genom golvet, och det på ett mycket överraskande vis.

Men skrattet blir aldrig självändamål; istället öppnar det tragiken på ett vis som får mig att rysa av välbehag inför det mest genomsyrade slag av Tjechovtolkning som jag någonsin sett. I en lysande scen möter köpmannen Lopachin godsets tillresta sällskap. Osynligt bygger spelet en ogenomtränglig mur i djupled mellan honom och de andra. De sitter samlade som inför ett gruppfoto kring en högt upptornad stapel av dyrbara slitna resväskor. Så fort han försöker säga något avbryts han av hjärtliga skrattanfall. Åt vad eller vem de skrattar förblir oklart men Lopachins nya idéer möter det slutna sällskapets samlade och åtråvärda bagage utan att någon av kontrahenterna når varandra. I ett smärtsamt klingande betydelsemättat ögonblick står tiden helt stilla.

Egentligen vimlar föreställningen av sådana starka bestående moment; till exempel första aktens slutscen där pjäsens utopiske socialist, studenten Trofimov, underbart spelad av Daniel Larsson, ohjälpligt brister i kvällens mest gripande monolog. Scen efter scen frilägger med alltmer ömsint humor människornas fram och baksidor; ta bara Carina Bobergs överdådigt genomlysta tolkning av godsägarinnan Ranevskaja, eller Eivin Dahlgrens märgfulla spel som den gamle prövade betjänten Firs. Utan tvekan träffar Rimas Tuminas iscensättning av Körsbärsträdgården Anton Tjechovs medkännande humor mitt i prick. Det borde nästan vara skottpengar på dem som inte tar detta tillfälle i akt att både rejält få skratta benen av sig och samtidigt njuta av utsökt teaterkonst.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen