Bygg tätare och mer innerstad | Fria.Nu

Fördjupning


Anders Gardebring
Fria.Nu

Bygg tätare och mer innerstad

Stockholm är en stad med problem, men också enorma möjligheter. Det råder en skriande bostadsbrist och bostadskostnaderna är bland de högsta i Europa. Infrastruktur och kollektivtrafik har sedan länge slutat hänga med i befolkningsökningen och är därför överbelastad. Segregationen är utbredd mellan innerstad och förort. I den tredje delen av argumentserien Staden ställer Anders Gardebring, initiativtagare till nätverket Yimby i Stockholm, frågan: Hur kunde det gå fel?

Stockholm är Nordens och norra Europas största stad, dess finansiella centrum, och i vissa aspekter även dess kulturella. Runt en miljon invånare bor i Stockholm och över två miljoner i Storstockholmsområdet. Staden växer snabbt. Fram till år 2030 räknar man med en inflyttning av minst en halv miljon människor till Storstockholm. Det gör Stockholm till en av norra Europas snabbast växande storstadsregioner.

Stockholm är känt som ”Nordens Venedig”, en vacker stad vid vattnet. Stockholm har ett stort kulturellt arv av framstående formgivare och arkitekter med flera välkända byggnader som Stockholms stadshus och Asplunds stadsbibliotek. Trots en historia av känd arkitektur i framkant så har inga internationellt kända byggnader byggts sedan andra världskriget.

Någonstans har det gått fel. Vad hände egentligen?

Stockholm slutade bygga stad.

I början av 1900-talet var trångboddheten i Stockholm bland den högsta i hela Europa. På 1930-talet började som en reaktion på detta därför funktionalismen att slå igenom. Människor behövde platser att bo på, så man byggde bostäder. Praktiska bostäder, utan ”onödiga” utsmyckningar. Till en början gick det ganska bra. Man frångick förvisso den gamla kvartersmodellen och ersatte den med fristående lamellhus med grönska mellan, men planeringen var fortfarande ganska tät och husen förhållandevis höga, och de nya byggnaderna upplevdes och fungerade ändå någorlunda som en stad. Ofta anlades platser för butiker och kontor i bottenplanen i husen och man fick på så sätt områden som lever hela dygnet med liv på gatorna.

Allteftersom tiden gick renodlades idealen. Det drömdes om framtidens stad, en ordnad och strukturerad stad, fjärran från innerstadens gytter, trafik och smuts. Det drömdes om solljus, öppna ytor och nära till naturen. När innerstaden ansågs vara ”färdig” började man planera förorter. Man frångick nu allt mer den klassiska stadsmodellen för utopier. Stadens kvaliteter blev allt mindre viktiga, funktionalismens idéer gick före. Idealen sade att alla skulle kunna se natur från fönstret. Idealen sade att arbetsplatser och bostäder skulle separeras. För att uppnå detta började husen att lyftas upp från gatan, områden av grönska planterades mellan hus och väg. Kvarteret bröts upp. Bostäder placerades för sig, arbetsplatser för sig och butiker för sig.

Om man går längs med Erik Dahlbergsgatan i Stockholm kan man tydligt se förändringen. Längst ned på gatan mot Valhallavägen ligger husen mot gatan. Affärer finns i bottenplanen, ett stadsrum ses. Man kan se funktionalismen i arkitekturen och i mellanrum mellan husen, men staden finns där, om än i mindre definierad form. Men ju längre upp på gatan man går, desto färre människor möter man, kvarteret löses upp allteftersom husen från senare år avlägsnas från gatukanten, grönskan blir en barriär mellan väg och hus, butikerna blir färre och man kan se det renodlade bostadsområdet födas.

År 1941 togs det ett beslut om att bygga tunnelbana. I ”Generalplan 1952” sattes en strategi upp där Stockholm skulle växa genom uppförandet av förorter längs tunnelbanelinjer. I och med detta satte man stopp för innerstadens vidare spridning. Stockholm slutade växa och istället byggdes bostadsområden upp i nya förorter.

Idén bakom dessa områden var annorlunda jämfört med de områden som uppförts tidigare. Redan på 40-talet kritiserades 30-talets förorter. Kritiken bestod bland annat i att områdena var socialt isolerande, och att de endast innehöll bostäder. Mot bakgrund av detta växte den så kallade grannskapsplaneringen fram. I generalplanen presenteras en idéplan för stadsdelar med drygt 16 000 invånare, bestående av 60 procent hyreshus och 40 procent radhus eller småhus. Planen satte också regler för hur nära varandra husen fick stå, hur långt det skulle vara mellan bebyggelse och industrier och så vidare.

Idén att separera bostäder från arbete som uppstod på 1930-talet förändrades genom att man istället för att bygga bara bostäder nu istället skulle ha alla funktioner inom samma grannskapsenhet, men hålla dem åtskilda. Man skulle kunna bo och arbeta inom samma grannskapsenhet, behovet av långa resor skulle på så sätt minska. En av anledningarna till detta var att kvinnorna skulle kunna arbeta, men samtidigt också ha tid att sköta hemmet. Centrum skulle bland annat innehålla affärer, lekplatser, kultur, idrottsanläggning, skola, förskola och lekplatser. Samtidigt är det tydligt att man räknar med att många inte kommer att arbeta i närområdet. I programskriften inför 1945 års generalplan ”Det framtida Stockholm” framkommer det att förorternas främsta funktion är att tillhandahålla boende för människor som arbetar mer centralt.

Stadsbyggnadsfrågorna dominerades under 1940-talet av grannskapsplaneringen. I diskussionerna framkom det bland annat en oro för att familjen börjat förlora sin funktion. Man oroade sig för att grannskapskänslan i städerna höll på att gå förlorad. Oro uttrycktes för ungdomars situation där bland annat den ökande individualismen, och den minskade respekten för traditioner och ”moral” utpekades som problem. Man menade att städernas storlek och täthet gav möjlighet till oönskad anonymitet.

För att uppnå gruppgemenskap och samhörighet i de nya förorterna blev det viktigt att tydligt i den fysiska miljön visa grannskapets gränser. Områdena isolerades därför medvetet från varandra med olika former av barriärer, såsom stora trafikleder och grönområden.

1947 kom ny lagstiftning som ökade kommunernas möjligheter att styra byggandet. Nu kunde generalplanen implementeras. Den omfattande utvecklingen av förorter är, på grund av dessa starka styrningsmöjligheter, internationellt sett unik. Staden och samhället skötte planeringen, och man lyckades på så sätt ena bostadsbolag, arkitekter och byggbolag. Arvet av detta kan ses än i dag, då det fortfarande produceras förortsmässiga strukturer efter dessa ideal, trots att det urbana är avsevärt mer efterfrågat. Förorten har blivit norm.

1965 var bostadsbristen stor och beslutet om miljonprogrammet togs. Bostadsbristen skulle i en stor satsning byggas bort inom loppet av tio år. Det statliga systemet för finansiering gynnade storskaliga lösningar. De byggbolag som fick bygga då dominerar än i dag.

I de nya områden som skapades saknades helt stadens kvaliteter. Husen var fristående punkt-, lamell- eller skivhus fritt placerade med stora mellanrum kring ett förortscentrum. De naturliga möten mellan människor som sker i en stad fungerade inte här och områdena upplevs av många i dag som ödsliga och oattraktiva. Den funktionalistiska arkitekturen kom att ersättas av ett mer brutalistiskt arkitekturideal, med stora skalor och förenklingar. Under senare delen av 1970-talet stod många lägenheter i de nya områdena tomma. Folk ville helt enkelt inte bo där.

Vid den här tiden började också stora radhus- och villaområden att byggas, många av dessa inom miljonprogrammet. Bilen blev här ofta nödvändig och Stockholm började få områden av amerikansk modell. Stockholm bredde ut sig och markutnyttjandet började alltmer likna en amerikansk istället för en europeisk stad.

På framför allt 1950- och 60-talen genomgick Stockholm den så kallade ”stadsförnyelsen”. I folkmun mer känd som Klararivningarna. En hel stadsdel jämnades i princip till marken och nya Stockholm city byggdes upp. Resultatet blev inte helt lyckat men de åsikter som hörs om rivningarna är oftast av en romantiserande karaktär. Fler byggnader borde ha bevarats, men många av de byggnader som revs var också i dåligt skick. Klarakvareren innehöll Stockholms slumkvarter och det fanns hus med utedass i Stockholm city in på 1960-talet.

Problemet är i huvudsak inte rivningarna, utan det som kom efter. Betongbrutalism och en för hög koncentration av kontorsbyggnader har skapat en grå och död citykärna, med Plattan som kronan på verket, med det sämsta av förortsestetik som svensk stadsplanering från den tiden hade att erbjuda.

Här står vi i dag. Ett Stockholm sönderslaget av misslyckad stadsplanering. Ett bilberoende Stockholm med långa avstånd och en död stadskärna och livlösa och isolerade förortsområden med en eftersatt kollektivtrafik både i inner- och ytterstadsområden. Paradoxalt nog också ett Stockholm som för många är känt för sin klassiska skönhet. Och häri ligger problemet. Eftersom staden inte har växt och utvecklats på så länge har synen på Stockholms stadsområden cementerats. Intresseorganisationer och institutioner tror att staden är färdig, det är vad som finns innanför tullarna. Det nya som byggs får inte konkurrera med det som redan finns. Diskussionen om att ersätta Klara postterminal, en av stockholmarna erkänt ful byggnad från 1980-talet, med en kongress- och hotellbyggnad omgavs av häftiga diskussioner. Dagens Nyheter beskrev på nyhetsplats rivningen av byggnaden som en ”ny rivningsvåg” och jämförde med Klararivningarna.

Så infekterad har debatten blivit att försök att rätta till felen som uppstod som ett resultat av den tidens stadsplanering benämns som en upprepning. Så sjuk har debatten blivit att rivningen av en postterminal från 1980-talet jämförs med rivningen av en hel stadsdel. Den kontorsdel på 11 våningar som ska uppföras anses riskera att förstöra stadsbilden. Att Kungstornen med sina 17 våningar byggdes redan 1924–1925 eller att stadshuset (invigt 1923) precis intill med sitt 106 meter höga torn är avsevärt högre byggnader spelar ingen roll. Tvärtom används de som argument för att inget får byggas högre än dessa, inget får vara bättre eller mer utmärkande. Det som en gång har varit mest utmärkande för staden ska för all framtid få stå som höjdpunkten av stadsbyggandet i Stockholm. Men om man säger att det bästa redan har gjorts, att Stockholms höjdpunkt har passerats, vad har man då för bild av Stockholm och dess framtid?

Börjar du närma dig nationalstadsparken, instiftad 1994, uppenbarar sig ett annat problem. En stark lobby, som påstår sig vara miljövänner trots att verkligheten är den motsatta, motsätter sig i princip all form av byggnation nära parkens gräns. Ju högre byggnader och ju mer stadslik miljö, desto större motstånd. Dessa grupper anser att barriärerna som finns mellan parken och staden, som behöver tas bort för att parken verkligen ska kunna bli den stadspark den är tänkt att vara, ska bevaras. Argumentet är att inga hus får synas inifrån parken.

Det har gått så långt att byggnader på sju våningar på nationalstadsparkens egen hemsida beskrivs som ett försök att skapa ett Central Park i New York-stil. Man kunde önska att så vore fallet, för miljöns och Stockholms skull, men så är ju tyvärr långt ifrån fallet.

Stockholm har ett kraftigt underskott av urbana stadsområden då det inte har byggts stad på mycket länge. Köerna för en hyresrätt i stadsmiljö mäts i Stockholm i decennier. Priserna för en bostadsrätt kräver hög inkomst med stor segregation mellan innerstad och ytterstad som följd. Det är inte ett innerstadsproblem, högre priser i centrala lägen är inget ovanligt i en marknadsekonomi som den svenska, utan ett stadsproblem. Det finns nästan ingen stad utanför de områden som definierades i den första halvan av förra seklet. Ändå får en liten klick av intresseorganisationer, lokala särintressen och konservativa medier sätta agendan och stoppa utvecklingen. Resultatet har blivit en stad som står still. En stad där status quo har blivit normen och förändring och utveckling det avvikande. Eftersom människorna i staden har vant sig av med förändringar har Stockholm blivit en abnormitet. NIMBY (Not in my backyard)-mentaliteten är utbredd. Behovet förstås, bara det inte byggs just där man själv bor.

En inglasning av delarna under mark vid Plattan orsakar en stor diskussion och rabalder i media när man egentligen borde diskutera en stor ombyggnad av hela torget. Men det som en gång har byggts i Stockholm är heligt och bevarandevärt. Oavsett om det fungerar eller ej.

Nybyggnationer och ombyggnader överklagas rutinmässigt, ofta i flera instanser. Som ett resultat blir byggplaner förhalade och uppskjutna i åratal, om de ens blir av. Nya projekt blir regelmässigt nerfilade och förenklade för att passa in (läs: inte synas) i stadsbilden.

Människor tvingas välja bort Stockholm eftersom det är näst intill omöjligt att hitta en bostad och bosätter sig i angränsande kommuner och pendlar till sitt jobb, med stor miljöpåverkan som följd.

Stockholm lever på lånad tid. Vi kan inte fortsätta att titta bakåt. Stockholm förlorar redan i dag investeringar och befolkning på grund av Skansenmentaliteten och problemet kommer bara att förvärras. Vi måste blicka framåt. Staden måste få växa igen, både utåt och uppåt. Fler måste ges möjlighet att arbeta och bo i staden, det är det enda sättet som vi kan lösa kommunikations-, integrations- och miljöproblemen på. Nästan 50 procent av Stockholm upptas i dag av motorvägar, trafikleder, trafikplatser, bullerzoner och olika typer av barriärområden. Är det så vi ska fortsätta?

Ljusglimtar kan skönjas. Hammarby sjöstad är ett exempel där man har försökt att tänka stad igen. Det är beläget på mark som tidigare upptagits av industrier, nära den gamla innerstaden (men tyvärr inte helt sammankopplad). Det är utlagt enligt ett klassiskt gatunät och tvärbanan går genom området vilket ger god tillgång till spårburen kollektivtrafik. Tyvärr är man inte helt framme då andelen bostäder är för hög, vilket ger en karaktär av bostadsområde snarare än stad, och arkitekturen anses av många för monoton och likartad. Hushöjden är också överlag för låg för att skapa en ordentlig stadskaraktär. Hammarby sjöstad är ett kvartersindelat innerstadsnära bostadsområde, inte en del av innerstaden.

Ett annat intressant område är Norra Stationsområdet, beläget precis intill den gamla innerstadsgränsen. Här planeras ett område som för första gången på över ett halvt sekel kan utvidga innerstadens gränser på riktigt. Tanken är att bygga tätt och blandat med en takhöjd på runt tio våningar. Området benämns som ”Stockholms Manhattan”, vilket väl kan anses vara ganska roande.

Protesterna har inte låtit vänta på sig. Samfundet S:t Erik, en av de mest konservativa organisationerna i Stockholm, kritiserar förslaget just för den mest positiva delen, den sömlösa integrationen med den gamla staden. Man anser att en tydligare gräns mellan det nya och det gamla måste skapas, av kulturhistoriska skäl. Att hela poängen med förslaget, att knyta ihop innerstaden med Solna, går förlorad verkar mindre viktigt. Att medlemmarna i S:t Erik inte står i bostadskö kan man nog utgå från.

Fakta: 

Läs alla delar i argumentserien Staden

Jimmy Sand, gästredaktör: Staden i fokus

Joakim Forsemalm: Alla sjunger I love you

Catharina Thörn: Vem får rätt till staden – medborgaren eller konsumenten?

Anders Gardebring: Bygg tätare och mer innerstad

Replik på Gardebrings artikel: ”Nya stadsdelar ska teckna sig på egna meriter”

Johannes Åsberg: Bygg urbant och klimatsmart

Jens Forsmark: Stadsutglesning förvärrar växthuseffekten

Lena Jarlöv: Den efterfossila staden – hot eller möjlighet?

Jan Wiklund: Stadskonkurrens skapar dysfunktionella städer

Pål Castell, Sara Danielsson och Ilona Stehn: Staden är ditt vardagsrum, Plantera stadens visioner

Jimmy Sand, gästredaktör: ”Det är vår rättighet att vara delaktiga”

Tinda Lund-Tengby: Hemlösa som jobbar – livet på gatan i Paris

Annons

Rekommenderade artiklar

Internet nära oss

Det ter sig svindlande, ändå helt naturligt. Vi kopplar in en sladd i väggen och på några sekunder hämtar vi en hemsida från en serverhall i USA, inleder en chattkonversation med vän i Australien och beställer en t-shirt från en butik i Tokyo. Vi hinner inte dricka första koppen kaffe på morgonen innan datorn har skickat små meddelanden ett par varv runt jordklotet utan att vi har behövt röra oss längre än ett par meter i lägenheten. Men sällan ställer vi oss frågan hur denna blixtsnabba infrastruktur egentligen fungerar, inte heller på vems villkor den tar oss till näts med en svindlande hastighet. Vem är det egentligen som bestämmer över en infrastruktur som utan att blinka hoppar mellan länder; ja till och med mellan kontinenter och ibland upp genom en satellit i rymden och ned igen?

Fria Tidningen

Freedom box

Freedom box-projektets mål är att låta användare återta kontrollen över internet från stater, företag och leverantörer. Genom att samla existerande teknik i ett lättanvänt och billigt format ska detta bli verklighet.

Fria Tidningen

Nördfeministisk kraftsamling

På internet, liksom utanför, finns det grupper som samlar tjejer och jämlikhetskämpar med liknande intressen. Ur ett fri programvaruperspektiv vill jag lyfta fram några stycken, för att visa att de finns och verkar för en friare och mer jämställd fri programvaruvärld.

Fria Tidningen

En friare fri programvara

Fri programvara handlar om frihet, frihet att låta kreativiteten flöda och möjligheten att dela med sig av den. Är det i praktiken så, som många hävdar, att det inom fri programvara inte finns några jämställdhetsproblem eftersom det ligger i dess natur att vara fri? Alla med de ekonomiska och praktiska förutsättningarna har ju möjlighet att bidra till valfritt fri programvaruprojekt, alla kan vara med. Men hur ser det egentligen ut i dag?

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu