Det är bråda dagar för Páll Matthíasson, sjukhusdirektör för Islands universitetssjukhus och före detta psykiatrichef. Det är årsmöte för sjukhuset och i dagarna besöker en kommitté från det danska parlamentet Island för att ta del av deras erfarenheter med tvångsvård utan mekaniska tvångsmedel. Om möjligheten att använda fastspänningar finns, kommer det också att göras, säger han.

– Gör en plan för att introducera nya metoder. Bestäm sedan ett datum när de här verktygen förstörs – som ni skulle gjort med olagliga vapen. Det är mitt råd till Danmark och Sverige, säger han när Skånes Fria når honom över telefon.

På Island togs det beslutet för 83 år sedan – 1933 – efter att en ny överläkare tagit över mentalsjukhuset Kleppur. Alla bälten och tvångsjackor brändes upp – förutom ett fängsel som skickades till parlamentet med ett brev.

– De finns kvar i parlamentet, det är gammal historia. Nazisterna hade inte ens tagit makten i Tyskland. Då slutade vi.

I brevet efterfrågade överläkaren mer resurser och påpekade samtidigt att våldsincidenterna inte ökat. Sedan dess har metoder och tekniker utarbetats för att förebygga våld och handskas med de situationer som uppstår. Ett specialistteam står alltid redo och kan ingripa. I första hand försöker de prata ner situationen genom att använda sig av en speciell verbal de-eskaleringsteknik, berättar Páll Matthíasson. Om situationen kräver det kan de ta ner patienten på marken och hålla fast henom – oftast tar det inte mer än två till tre minuter innan situationen lugnat ner sig, enligt Páll Matthíasson.

– Man kan fråga sig om det är bättre. Men att hålla fast någon leder till obehag för både personalen och patienten. Det är en situation du vill undvika och det är bra, både för patienten och personalen, man backar och hittar andra sätt att handskas med situationen, säger Páll Matthíasson.

Ledningen är noga med att vara på sin vakt efter machobeteenden, som annars kan utvecklas inom den psykiatriska intensivvården och i de specialistteam som handskas med de svåra situationerna. Ett sätt att motverka det är att hålla samansättningen i teamen till runt 40–50 procent kvinnor.

– Metoderna kräver inte fysisk styrka, bara till en mindre del. Vår personal är anställd för att hjälpa. Uppstår det en farlig situation ringer vi polisen, säger Páll Matthíasson.

Att Island är ett litet land, svårt att jämföra med andra större länder, tycker han inte är relevant. Upptagningsområdet för psykiatrin är i regel lika stort som i många andra regioner – runt 300 000 invånare. Och Island är inte ensamt om att inte använda mekaniska tvångsmedel. Även i England är det förbjudet, säger Páll Matthíasson.

– Det går inte att säga att de har färre personer med psykisk ohälsa, ändå använder de sig inte av mekaniska tvångsmedel. Min känsla är att man vacklar och går fram och tillbaka när det gäller om det är bra eller dåligt. För mig är det en principiell fråga om mänskliga rättigheter.

Under Psykiatri Skånes etikdag i höst kommer det att vara en presentation av erfarenheter från Island om hur de arbetar utan bältesläggning och diskussion och reflektion kring detta.