– Det går inte att slappna av på flyktingboendet, det är mycket rasism och hat. Det finns ingen trygghet, säger Ali lågmält.

Han står bredvid en bokhylla i Verdandis föreningslokal invid en av Malmös mest trafikerade gator. Rusningstrafikens brus tränger tillfälligt fram genom glada tillrop och snabba ordväxlingar när dörren slås upp av nya besökare.

– För två dagar sedan visste jag inte om att det existerade, fortsätter han och ser sig om i lokalen där ett tjugotal personer samlats.

En av hans nya bekanta är Mohammed som står bredvid honom i en svart läderjacka. På en blandning av spanska och engelska berättar han om svårigheterna med kärleken i hemlandet.

– Jag kom hit för att skaffa ett lugnt liv och en framtid. Där jag kommer ifrån riskerar du att dödas och det är svårt att bli accepterad. Det är en hel del problem, säger han men fortsätter med ett leende.

– Människor är vänliga här och det är ingen som dömer någon, oavsett vilken religion eller sexualitet du har.

Mohammeds och Alis historier går igen hos många av kvällens kafégäster. Kärlekshistorier som förvandlats till mardrömmar som slutat i flykt och uppbrott. Och när fristaden nås – har de åter tvingats dölja sin sexualitet.

– Vårt mål är att det ska finnas flyktingboenden för hbtq-personer. Nu är det vanligt med hatbrott och diskriminering, många har problem för att de inte lever upp till de heteronormativa förväntningarna på boendena, säger Cihan Arikan som är en av dem som tagit initiativ till hbtq-kaféet.

– Asylsökande har ingen ingång till samhället. Du känner ingen och det är svårt med pengar. Alla gayklubbar som finns kostar och för dem som bor på flyktingboenden är det svårt att betala både resa och inträde, fortsätter han.

Förutom att skapa en social mötesplats har volontärer också kunnat ge stöd i samband med att flyktingarnas asylskäl prövats.

– Advokaterna är ofta okunniga och tolkarna kan ibland inte förstå att det går att ha en pojkvän som kille, säger Cihan Arikan.

Att hbtq-kaféet finns har spridits från mun till mun och allt fler hittar dit. En vanlig fredag är det runt tjugo besökare men någon gång har det varit upp till fyrtio. Behovet är stort och mötesplatsen fyller ett tomrum, säger Cihan Arikan. En av de första stammisarna var en person som vill vara anonym och som för sju och en halv månad sedan flydde tillsammans med sin pojkvän från Saudiarabien. Genom RFSL-Helsingborg fick han höra om hbtq-kaféet i Malmö och i oktober var han med om att starta upp ett systerkafé i den nya hemstaden.

– Att lämna ett land för ett annat är väldigt läskigt så vi behövde någon som kunde förstå oss, någon att prata med som har samma problem som oss. Verdandi blev en perfekt trygg plats i Sverige, säger han.

Också Lund har fått ett hbtq-kafé för asylsökande flyktingar. Men även om både mötesplatserna och besökarna blir fler är det främst homosexuella män som dyker upp på kaféträffarna. Något Maro har lagt märke till.

– Det är ett problem, samtidigt förstår jag det. Det är svårt för homosexuella invandrade kvinnor att synas och vara med. Diskrimineringen blir dubbel. I mitt fall har jag varit väldigt begränsad av min familj, just för att jag är tjej, och sedan i samhället i stort.

Cihan Arikan ser fler förklaringar.

– Män har större möjligheter att fly till Europa, en del kommer via smugglare som tar mycket pengar. I många länder har inte kvinnorna kontroll över finanserna så jag tror att det är en anledning, säger han.