Ted Goldberg med flera skriver i Fria Tidningen den 13/2 att det är dags att utvärdera och reformera den svenska narkotikapolitiken. Jag håller helt med författarna om detta. Vi behöver inte mer repressiva insatser, polisiära eller andra rättsliga åtgärder.

Det finns emellertid några punkter i författarnas artikel som det finns anledning att kommentera och korrigera.

Författarna pekar på Portugal som ett exempel där avkriminalisering av visst bruk och innehav av narkotika medfört minskad narkotikarelaterad dödlighet. Verkligheten är den att det inte finns något givet orsakssamband mellan avkriminalisering av narkotikabruk och minskad dödlighet eller minskade problem. Situationen är mer komplex och den främsta orsaken till de inledningsvis minskade dödsfallen i exemplet Portugal är landets massiva satsning på behandling i kombination med Portugals allmänna välfärdstillväxt.

Så till de ökade dödsfallen i Sverige. Anna Fugelstad med flera har i en studie undersökt narkotikarelaterade dödsfall i Sverige mellan 1994–2010. Studien visar att den markanta ökningen av dödsfall under perioden 2006–2010 mestadels kan förklaras av läckage av metadon från läkemedelsassisterad behandling av heroinmissbrukare. Studien visar även förekomst av visst läckage av metadon vid behandling av kroniska smärtpatienter. Noterbart är att totalt 80 procent av de avlidna inte hade någon egen förskrivning av metadon. Detta tyder på bristande tillgänglighet till adekvat behandling av opiatabstinens och att den läkemedelsassisterande behandlingen med metadon måste bli säkrare.

Fugelstad konstaterar att det är personer som redan har eller haft ett tungt heroinmissbruk som, för att undvika den plågsamma abstinensen, använder sig av illegalt metadon. Som (numera drogfri) narkoman vet jag att det inte handlar om att få ett kortvarigt tillslag av drogen utan att helt enkelt överleva.

Noterbart är också att heroinrelaterade dödsfall har minskat de senaste åren medan dödsfall där THC (cannabis) är huvudorsaken har ökat under samma period.

Drogberoende är ett multifaktoriellt syndrom och vi har, trots allt, rätt så god kunskap om både missbruk och beroende liksom effekter av vård och behandling. Vi vet också att narkotikaberoende personer uppvisar komorbiditet (samförekomst av narkotikamissbruk och psykisk sjukdom). Systematiska diagnostiska undersökningar tyder på att cirka 80 procent av de patienter som fått diagnosen narkotikaberoende även lider av komorbida psykiatriska störningar.

Att arbeta för en minskning av skadorna vid narkotikamissbruk är naturligtvis en självklarhet. Sprutbytesprogram och läkemedelsassisterad rehabilitering (substitutionsbehandling) av opiatberoende är viktiga inslag i detta arbete.

Det finns inget oproblematiskt sätt att förhålla sig till psykoaktiva droger och dess förekomst i samhället (till exempel alkohol). Förmodligen kommer en avkriminalisering (och i förlängningen en möjlig legalisering) att ge vinster för somliga men också orsaka irreparabla skador för andra.

Vid en utvärdering och reformering av den förda narkotikapolitiken är det naturligtvis självklart att vi använder oss av den forskning som finns kring missbruk och beroende och tillämpar evidensbaserad vård och behandling.

Drogmissbruk är inte ett nytt problem i ett ojämlikt samhälle med nyfattigdom, arbetslöshet och ökade klassklyftor. Vi måste återskapa en socialpolitik och arbetsmarknadspolitik som skapar generell välfärd baserad på demokratiska principer och humanitet där redan utsatta människor inte tillåts gå under.

Avslutningsvis vill jag poängtera att det inte går att straffa bort narkotikaberoende. Narkomaner behöver vård, inte straff.