Public service har bäst pressetik
Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.
I den hårdnande konkurrensen och det fragmenterade medielandskapet har en ängslighet vuxit fram hos kommersiella medier. Gränsen för pressetiskt klandervärda publiceringar har skjutits fram av pressombudsmannen (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON). Om vi idag har någon pressetik kvar att tala om så är skillnaden mellan traditionella och alternativa medier hårfin.
Jakten på lönsamhet är numera ledstjärnan för de publicistiska besluten. Upplagestressade och vinstdrivande mediebolag vill genom massuthängningar och skampålejournalistik vinna annonsmarknaden. Detta genom att vädja till läsarnas lägsta instinkter.
Mitt i detta står enskilda personer i Sverige helt rättslösa mot mediala övergrepp. I Sverige har vi en uppgörelse där rättssamhället överlåtit till aktörer i mediebranschen att själva stå för ”rättsskipningen” genom diverse tandlösa tigrar som PO och PON. En högst ickefungerande ordning. Public servicebolagen har bäst pressetik vad gäller uthängningar med namn- och bild och störst avhållsamhet från obehagliga mediedrev.
När hela mediesverige konkurrerade om att karaktärsmörda flest enskilda svenskar under #metoo så har Uppdrag Granskning vågat ifrågasätta mediernas och SVT:s roll i haveriet.
När den samlade mediekåren i det s.k. Fittjamålet rörande en påstådd gruppvåldtäkt, med vinklad och oseriös kriminaljournalistik, hetsade mot en tingsrätt så valde SVT:s Veckans brott att bjuda in rättskedjans aktörer till studion för att reda ut begreppen.
I en tid där propagandakriget mellan öst och väst är påtagligt, så valde SVT Dokumentär att sända ”Ukraina – revolutionens mörka sida” om högerextrema och USA-stödda gruppers inblandning i händelserna kring Majdantorget.
SVT har kritiserats för samtliga publicering jag har nämnt, men jag menar att detta är SVT:s styrka. Att publicera sådant material går emot vad som för dagen är normerande eller lynchmobben högsta önskan. Listan kan göras lång där public service gått mot strömmen och stått för journalistisk hederlighet.
I Medieakademiens förtroendebarometer ligger SVT alltid dubbelt så högt jämfört med de kommersiella kanalerna, som exempelvis TV 4. Det kan säkert i viss mån, men inte helt förklaras av idéer om att vi växt upp med ”kommunisten Karl-Bertil Jonsson” eller att alla födda före 1970-talet haft SVT som en snuttefilt under sin uppväxt. Allmänhetens förtroende bottnar i att SVT är vårt mest ansvarstagande mediebolag. Med det sagt så menar jag inte att SVT är felfritt.
I likhet med alla andra förståsigpåare så gillar jag att SVT har det främsta utbudet av ickekommersiella programkategorier (såsom dokumentärer, kultur och naturprogram). Men det är inte skäl nog att motivera existensen av public service. Inte heller att vi slipper plågas av TV-reklam.
Visst finns det ett problem i att public service, som delvis är satt att granska statsmakten, också är avlönade av Staten. Men till skillnad från övriga medier så granskar public service åtminstone statsmakten och dessutom mediernas makt. Sen att SVT säkert kunde vara mer kostnadseffektiv är en annan sak.
I min värld kan jag inte avfärda public service för att Skavlan ställt extra vassa, kanske oförskämda, frågor till Jimmy Åkesson. I min värld kan jag inte avfärda SVT även om man också där kan brista i objektivitet. För samma kritik kan riktas mot alla kommersiella redaktioner i landet.
Vi lever i en tid där public service trots allt är bäst och de kommersiella alternativen överlag är oansvariga. Visst kan man se över formerna för framtidens public service, systemet är måhända inte perfekt. Men då ska ett helhetsgrepp om mediebranschen tas, med allt från påstådd självsanering, press- och distributionsstöd till andra medier samt lagstiftningen som skyddar enskilda från mediala övergrep.
Idag offras enskilda svenskar och rättssamhället på de kommersiella mediernas altare i en galen jakt på klick och delningar. Jag kan inte se nyttan med att avveckla de enda mediekanaler som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla.