Jaha du, Mikael Johansson, du tycker att vi är respektlösa som inte lägger slantar i alla bössor på stan. Det skulle vara intressant att veta hur du har kommit fram till den slutsatsen.

Får jag svara för mig själv och alla likasinnade så verkar inte din beskrivning så genomtänkt. Du är antagligen mycket ung. Det är inte jag, men minnet är intakt. Minns att kvinnor under andra världskriget satt och stickade åt våra beväringar, svenska kvinnor stickade även åt Leningrads barn. När kriget var över fick stan massor av lökväxter från Holland som tack för gåvor och hjälp under ockupationen. Detta läste vi om senare.

Åren gick, vi som var barn under kriget växte upp, en del organiserade sig för att kämpa för ett annat samhälle. Krigens tid var inte slut, så ej heller kampen i många länder. Från kampanjen mot sydafrikanska varor 1964 köpte jag inget från Sydafrika förrän Mandela var befriad. Vi samlade in pengar till Vietnams kvinnor och barn, till Nicaraguas kamp med flera befrielserörelser och inte minst till svenska vänstertidningar och så vidare. 1983 tog Sten Lundgren, tidningen Vi, initiativet till Vi-skogen. Jag har sedan dess planterat ett antal träd i Vi-skogen varje jul, till vänners begravningar och andra högtidsdagar. Jag köper Faktum varje månad. Kämpar som lokalt handikappråd och medlem i DHR för ett tillgängligt samhälle och kan numera, som rullstolsburen, gå med en liten bit i tåget på Första maj.

Vi är nog ganska många som efter förmåga drar vårt strå till stacken för en bättre värld för alla. De televiserade insamlingsgalorna med utlottning av bilar etecetera. Nej! Man har ju vart fjärde år sin demokratiska möjlighet att välja vilket samhälle man vill ha. Tror inte att pengen i bössan är poängen alltid.