Nej tack, Mikael Johansson. Jag vill inte vara otrevlig mot människor. Men när man ideligen blir påhoppad (möjligen ett starkt ord) av människor som vill ha något av en, att man inte får gå i fred på Stockholms gator, gör att man kan utveckla ett ganska otrevligt beteende. Vare sig det gäller försäljare av teleabonnemang och tidningar, religiösa samfund, tiggare eller insamlare till välgörande ändamål.

Bland vänner diskuteras olika strategier för att bli lämnad ifred: avsnoppningar, ignorering, ett snabbt nej tack eller provokationer (som kvinnan som frågade om jag gillade djur – det var hennes ingång – nej, svarade jag, och fick en djup suck tillbaka). Avsikten är inte att kränka, avsikten är endast en vilja att få bli lämnad ifred. Att slippa alla dessa människor som vill ha något av dig.

Jag vet att det finns undersökningar som visar att denna typ av insamling är oerhört effektiv och jag har förståelse för att de välgörande organisationerna vill samla in så mycket de kan. Och just de välgörande organisationerna och tiggare har väl större berättigande än de rena säljarna. Men det har blivit ett gytter av människor som vill få dig att öppna plånboken ute på stan. För tjugo år sedan såg man någon med bössa utan den där påträngande stilen, men ser man någon med pärm i dag tar man långa omvägar.

Det finns risker med denna typ av insamling, och det är att osolidariteten ökar just för att människor blir så irriterade. Jag är för en högskattepolitik som fördelar resurser i samhället, jag ger även pengar till välgörande ändamål via autogiro varje månad.

Dock drog jag in mina pengar till Amnesty, efter de miljonfallskärmar några chefer på huvudkontoret i London fick. Även när det gäller Röda korsets orimligt höga löner till de i toppen, samt till Rädda barnen, som tyckte att en femtiolapp i månaden var för futtig, så de ringde mig flera gånger i månaden och frågade om jag ville öka den till 100.

Men eftersom jag gav till flera andra organisationer också fick det vara nog. De gav sig inte och det slutade med att jag ströp hela autogirot istället, mer eller mindre för att eliminera ett irritationsmoment.

Välgörenhetsorganisationer har i dag anammat en del strategier som det privata vinstdrivande näringslivet använder sig av: säljmetoder och höga chefslöner. Det provocerar mig och gör mig motvalls. Dock fortsätter jag att ge pengar till Läkare utan gränser.

Men jag ska i fortsättningen vara mer respektfull mot insamlarna på gatan, och med en vänlig blick mot den som frågar svara: ”Nej tack”.