I fjol gjordes cirka 5 750 anmälningar om tjänstefel mot polisen. Av dem inleddes det förundersökningar i 29 procent av fallen och endast i 73 fall väcktes åtal. Huvudorsaken är att det måste gå att bevisa att det handlar om ett ordentligt övertramp för att någon ska dömas för tjänstefel.

– Det kan vi å andra sidan vara tacksamma för annars skulle vi ha en massa skräckslagna tjänstemän som skulle vara rädda för att göra fel, säger Rolf Granér.

Desto mer problematisk är en annan orsak till de få åtalen. Att polisen är en svårutredd grupp, enligt polisforskaren.

– Man vet vad som ska sägas i förhören och vad som ska skrivas i rapporterna för att undvika att bli åtalad.

Men också i domstolen – när åklagare tror att de kan vinna – är det ofta som fallen ogillas av domstolarna. I de 73 fall i fjol där åklagare väckt åtal har en fjärdedel frikänts. Högre andel än för vanlig åklagarverksamhet, enligt Mats Åhlund, överåklagare på Riksenheten för polismål. Jurister på myndigheten har genomfört en granskning av 59 fall för att ta reda på om det är åklagarna som brustit – till exempel i bevisföringen, utan att se något mönster. Istället förklaras flera av de ogillade fallen med höga krav på den rättsliga bedömningen och att polisens ord väger tyngre – även när polisen sitter på den anklagades bänk.

– Vi har uppfattningen att domstolarna har högre krav på bevis i våra ärenden, säger Mats Åhlund.

Rolf Granér önskar att det även fanns ett anmälningssystem som mer liknade vårdens Lex Maria. Där fokus inte ligger på vad som är brottsligt och inte, utan på vad som egentligen skett och vad som skulle kunna göras annorlunda. Det som är professionellt oriktigt att göra och vad som går att bevisa i rätten är inte samma sak, säger han.

– Jag tror att Limhamn ett typiskt exempel på det, här kommer inte någon att dömas och risken är stor att det inte kommer att föras en seriös diskussion om vad som kunde gjorts annorlunda.