December 2006, Canal Saint-Martin, Paris. Organisationen Les Enfants de Don Quichotte har fått nog. 240 iglootält köps in och placeras ut längs med kanalen i en protest mot den växande hemlösheten i Paris. Det sker mitt under julhandeln när staden pyntats för romantik och julstämning. Den välbärgade medelklassen som bor i området bjuds generöst in för att tillbringa en kall vinternatt i tält och känna på hur det är att sakna bostad. Resten av tälten bebos av människor som inte har någon annanstans att ta vägen.

Aktionen pågick under tre månaders tid innan den motades bort. Men uppmärksamheten aktionen väckte var enorm. Bilden av de röda tälten som kantade den pyntade och belysta kanalen var i sin absurditet en symbol för de motsättningar som präglar många stora städer i dag. För samtidigt som tälten tillgodosåg ett basalt behov av skydd mot kylan för de invånare som saknar bostad blev de också utropstecken i stadsbilden. Hemlösheten blev på ett helt nytt sätt påtaglig. Den tog plats. Tälten väckte därmed frågor som rör vilka staden planeras och byggs för och vilka som har möjlighet att påverka utvecklingen.

Att tälten var placerade vid Canal Saint-Martin skapade också en skarp kontrast mellan kvarterets välutbildade och radikala bobos, borgerliga bohemer, och stadens hemlösa. På så vis tydliggjordes att den nuvarande stadsutvecklingen har tydliga vinnare och förlorare. För hemlösheten har ökat det senaste decenniet – inte bara i Frankrike och Sverige utan också i övriga delar av Europa. Ökningen går inte längre att bortförklara i termer av ett fåtal missbrukande individer utan drabbar allt fler grupper. När bostadsmarknaden i allt högre grad söker attraktiva hyresgäster faller många utanför: de som saknar arbete, har ”fel” efternamn utanför eller på annat sätt inte passar in i mallen.

Städer beskrivs i dag ofta som noder för den globala ekonomin, som kreativa centra för kulturell och intellektuell utveckling och som vibrerande mötesplatser. Det är inte längre produktionen som står i främsta rummet utan konsumtionen. För att kunna attrahera turister och kapital är marknadsföring centralt. Utan en säljande identitet, sägs det, riskerar städerna att glömmas bort i det globala bruset. Varje stad ses som en vara som ska säljas på den globala marknaden. Det gäller att synas och sticka ut. Fokus riktas därför mot städernas kärnor – hur kan dessa utvecklas till de kreativa, pulserande och spännande miljöer som alla politiker och köpmän drömmer om? Innerstaden blir en scen som ska formges och smyckas och invånarna ska spela rollen av medvetna och kreativa konsumenter. Att staden ska saluföras resulterar inte bara i ombyggnad av affärer och kaféer, även själva stadsrummet kräver sin design för att svara upp mot de nya kraven.

Detta har skapat ett särskilt tryck på många av de städer vars identitet har varit fast rotad i dess gamla industrier. I den nya eran fungerar inte längre bilden av hamnkranar eller fabriker som attraktiva beståndsdelar i stadens ikonografi.

Den urbana omvandlingsprocess som pågår i dag handlar i hög grad om hur vi upplever staden – vad vi ser, känner, hör och luktar när vi rör oss i staden. Industristadens rykande skorstenar har i dag ersatts av lukten av caffè latte och synen av väldesignade gårdsgator.

Av betydelse för denna omvandlingsprocess är vad som inom forskning kallas för gentrifiering. Ordet har sitt ursprung från engelskans gentry – fint folk – och fångar den process där ett nedgånget område rustas upp, förändrar karaktär och blir mer attraktivt. Politiker och stadsplanerare är ofta positiva till gentrifiering eftersom fastighetsvärdena höjs, de boendes inkomster ökar och staden blir mer attraktiv.

Men kritiska röster finns. Dessa pekar bland annat på att det lokala småskaliga näringslivet slås ut och att låginkomsttagare ofta tvingas flytta på grund av att hyrorna höjs när områdets attraktion ökar. Gentrifiering handlar just om en förändring av ett områdes karaktär – från sjavigt till chict, från arbetarklass till kulturprofil. Det är en förändring som inte bara påverkar bostäderna utan även utbudet i affärer och kaféer. De borgerliga bohemerna, som utgör en del av den kreativa klass som är så efterfrågad av städerna, driver fram denna globala process genom sina vanor. Grötfrukostar och äggmacka ersätts snabbt med ciabatta och parmaskinka. Bobos utgör en köpstark klass och eftersom deras närvaro i städerna bidrar till ekonomisk utveckling är de efterfrågade. I Göteborg är omvandlingen av Haga ett exempel på hur en arbetarklasstadsdel uppgraderas och blir en stadsdel för en välbärgad medelklass, i dag mest känt sina kaféer och små exklusiva butiker. I Stockholm är Södermalm ett exempel på en arbetarstadsdel som numera ses som ett hippt bostadsområde för den kulturella eliten.

Men det är inte bara äldre arbetarstadsdelar som omvandlas – i denna utveckling går också att skönja en ny form av stadsplanering som breder ut sig internationellt – förnyelsen av hamnområden. Allt fler städer har upptäckt att exploateringen av hamnen är symboliskt betydelsefull för att skapa en ny ikonografi. Gränsen mellan stad och vatten utgör ett nyupptäckt skådespel med vattnet. Att marken ofta dessutom är exploaterbar i mycket högre grad än i andra delar av staden innebär också att möjligheterna för förändring är stora. De så kallade waterfrontprojekten blir allt fler och inte sällan har de liknande utseende och funktion – exklusiva bostadsområden, köpcentra och kontorslokaler, opera och casino. Det är en utveckling som har påbörjats i Sverige med exempel som Västra Hamnen i Malmö, Norra Älvstranden i Göteborg och Hammarby Sjöstad i Stockholm.

En paradox i denna utveckling är den utbredda likriktningen. Trots sökande efter varje stads autentiska identitet tenderar varje nybyggt hamnområde att se ut som ett annat – nya kulturcentra liknar de som redan finns. Det populära kvarteret Soho i London sprids till varianter i Manhattan, Hongkong, San Fransisco (SoMa) och Stockholm (SoFo). Ett fåtal stjärnarkitekter reser världen runt för att bygga likartade ikonbyggnader i form av operahus, fotbollsarenor och konstmuseer.

Den här utvecklingen har gjort att städer i allt högre grad behandlas som företag. Hårddraget sköts utvecklingen av stadsrummet utifrån en varumärkeslogik där politiska beslut relateras till huruvida de stärker eller stjälper varumärket. Att uppgradera innerstaden, investera i operahus eller IT-centra och satsa på stora evenemang kan därför verka mer nödvändigt och logiskt än att till exempel bygga billiga bostäder.

Politiker framställer inte sällan sig själva som maktlösa i denna utveckling – ”vi har inget annat val” är argument som framförs när stora investeringar kritiseras. Och politiken förflyttas. Allt oftare sker viktiga beslut om en stads utveckling i partnerskap mellan det privata och offentliga. I Göteborg har stora delar av det nya hamnområdet – Norra Älvstranden – utvecklats med hjälp av sådana partnerskap. Kommunen har sålt marken till privata investerare som byggt kontor och bostäder. För pengarna har kommunen kunna utveckla infrastrukturen i området såsom vägar, torg och strandpromenader eller genom att initiera nya projekt. I dag är det ett kommunalt bolag, Älvstranden AB, som ansvarar för stadsutvecklingen i betydande delar av Göteborgs centrala stadsdelar.

På papperet låter det bra. Staden utvecklas utan att det ska kosta skattebetalarna en enda krona. Men i realiteten innebär det att politiska beslut om stadens framtid tas i slutna rum där medborgare och mindre aktörer har liten eller ingen möjlighet att påverka.

I boken Fluid City tar Kim Dovey ett samlat grepp om den utveckling som har skett i Melbourne, Australien. Sedan 1993 har Melbourne genomgått flera genomgripande ombyggnader av områdena längs med vattnet. Dovey menar att Melbourne kan ses som ett experiment i privatiserad stadsplanering och därför också har något att lära alla de städer som i dag kämpar med att dra till sig kapitalinvesteringar. Diskussionerna kring Melbournes hamnområden präglades inledningsvis av ett intresse av att skapa områden som var till för alla, med allmänna platser och med bostäder med rimliga hyror.

Med tiden kom dock ”allmänhetens intresse” att likställas med ekonomiska intressen. Stadsplaneringen gick från en öppen diskussion till en allt mer sluten beslutsprocess – där privata investerare i hög grad fick bestämma agendan och kontrakt och investeringar hölls hemliga. Ord som planering och vision ersattes med ord som utveckling och koordination. Istället för en offentlig stadsplanering, som närmast betraktades som ett problem av investerarna, främjades en designdriven arkitektur. En berättelse om området skapades där ord som ”strategisk”, ”innovativ”, ”attraktiv” och ”ett område i rörelse och utveckling” var centrala. Först tio år senare kom frågan om billiga bostäder upp på den politiska agendan igen, men vid den tidpunkten var det redan för sent.

Stadsutveckling handlar om att balansera mellan olika intressen och behov. Intresset av nya former av exploatering måste balanseras med behoven av offentliga miljöer som är tillgängliga för stadens medborgare. Här får hamnområdena en särskilt symbolisk roll eftersom de befinner sig i gränslandet mellan fast mark och flytande vatten. De utgör ett slags drömlandskap för såväl allmänhet, politiker, arkitekter och investerare.

En utveckling som är alltför marknadsdriven riskerar, menar Dovey, att glömma bort att staden bör vara en plats för alla. Politikernas ansvar i en marknadsdriven ekonomi bör därför vara att reglera marknadens ”kreativa destruktion” och ta ansvar för allmänhetens intresse på lång sikt. I Melbourne kollapsade flera projekt eftersom det saknades en övergripande plan. Den massiva investeringen i en framtida fiktiv identitet för Melbourne visade sig i slutändan sakna verklighetsförankring.

Men det är inte bara på den politiska nivån som varumärkeslogiken ställer till problem, utan även på gatuplan. En marknadsförd stad kräver sitt designade centrum. Allt oftare liknas det offentliga rummet vid ett vardagsrum – en liknelse som understryker att rummet ska präglas av trivsel och närhet. Kritiska röster menar att det leder till en disneyfiering och stadens medborgare reduceras till konsumenter. I en sådan utveckling anses hemlösa, tiggare och ungdomsgäng störa såväl imagen som ordningen.

I USA har det sedan länge funnits en marknad för design av offentliga miljöer som gör dem ”uteliggarsäkra”. Alltifrån bänkar till papperskorgar utformas på ett sådant sätt att de stöter bort uteliggare utan att det märks för medelklasskonsumenten. Det är en trend som växer sig allt starkare även i Europa och Sverige. En annan strategi för att utestänga medborgare är att skapa mötesplatser som kräver konsumtion.

Ett exempel på detta är ombyggnaden av Ernst Jungens plats på Linnégatan i Göteborg. En gång var det en ”fickpark”, med träd och bänkar. Problemet var att ”fel” slags personer tog parken i anspråk. Röster om behovet av trygghet och trivsel hördes. Ett samarbete mellan Trafikkontoret och Poseidon ledde till att bänkarna togs bort och parken byggdes om till en uteservering för det intilliggande kaféet. Urbansociologen Sharon Zukin har myntat uttrycket ”domesticering genom cappucino” för denna typ av åtgärder. I trygghetens namn kommersialiseras offentliga rum och hemlösa och missbrukare drivs bort. De sociala problemen kvarstår men de har flyttats utom synhåll.

Men staden är inget företag och stadens medborgare är inga kunder. Under de senaste åren har motstånd mot den rådande stadsutvecklingen vuxit fram. Ibland sprungen ur desperation, såsom upploppen i Paris 2005 eller Köpenhamn 2006. Men allt oftare organiserat i krav för billiga bostäder eller den medborgerliga rätten att vara i det offentliga rummet utan att konsumera. Aktionen i Paris var resultatet av ett organiserat motstånd mot en stadspolitik som ständigt sätter hemlösa på undantag. En protest mot den nyliberala politik som har skapat en nygammal form av klasspolitik i våra storstäder – där den kreativa klassen ombesörjs och hyllas samtidigt som fattigdomen breder ut sig i stadens utkanter.