Normbrytande nyheter
Jobbcoacher finns det redan. Någon större succé har det inte blivit, trots att det kostat sköna skatteslantar. Och inte har det lett till särskilt många jobb. Men alliansen visar i alla fall sin goda vilja.
”Jag hatar de likgiltiga”, utbrast den italienske filosofen Antonio Gramsci. Han som kastades i fängelse av Mussolinis svartskjortor och blev mycket läst och diskuterad för sina historiefilosofiska och politiska anteckningar inifrån cellen. Enär han, eftersom den totalitära maktens vakande ögon ständigt betraktade honom, tvingades skriva mellan raderna, med eufemismer gäcka övervakarna.
Det är en intellektuell fröjd att följa Herbert Marcuse, när han dissekerar begreppen frihet och auktoritet, och deras förbindelse sinsemellan hos Luther, Kant och Hegel samt upplysningens och den franska revolutionens förbittrade fiender Burke och de Maistre. Huvudproblemet för de ovan uppräknade lyder: hur kan man legitimera att en människa som du och jag, född fri och som endast har att svara inför Gud (åtminstone så länge religionen är en stark kraft) böjer sig för jordiska, flyktiga och övergående auktoriteter?
Om den enkla och, enligt eftervärldens dom, svagt intellektuellt utvecklade Münchenflickan Eva Braun hade åstadkommit en bok om sin ödesdigra kärlek till och halvt dolda förhållande med Adolf Hitler, hur skulle den ha tett sig? Förmodligen åt det lättviktiga hållet, kanske en melodram, med kalkonvarning.
”Jag ber om er förståelse för om jag i dag kommer att vara ännu luddigare än vanligt. Jag har influensa och mår inte så bra, vilket är förargligt: det skulle ge mig dåligt samvete om jag lät er komma hit och sedan i sista ögonblicket meddelade att ni måste gå igen. Så jag kommer att prata så gott jag kan, men ber på förhand om ursäkt både för kvaliteten och kvantiteten.” (Inledning till föreläsning av Michel Foucault vid Collège de France, 8 februari 1978.)
Det är en viktig gärning det kulturpolitiskt omistliga Daidalos förlag begår när man låter översätta denna klassiska text från 1932 – Det politiska som begrepp, av den kontroversielle juridikprofessorn och antisemitiskt anfäktade Carl Schmitt, som en gång kallades ”kronjurist åt Hitlers regering”. Den som inte behärskar tyska erbjuds nu chansen, utan att tvingas gå omvägar via tillrättaläggande eller tendentiöst tolkande kommentatorer, att själv försöka sätta sig in i och analysera Schmitts tänkande, även om det kräver avsevärd intellektuell anspänning.
Mina två döttrar såg alltid, och då med mig vid sin sida, Vilse i pannkakan på tv, av och med Staffan Westerberg. Samme man som det syftas på när någon till synes bitter och förgrämd 70-talist bär en t-tröja med texten ”Staffan Westerberg förstörde min barndom”.
Führern är tillbaka i Berlin. Lasse Ekstrand har besökt den omdiskuterade utställningen om Hitler och tyskarna på Deutsches Historisches Museum och känner hur det kryper under huden.
Urbanteoretikern Richard Florida, numera knuten till ett universitetsinstitut i Toronto i det Kanada som han med emfas framhåller som särdeles pulserande och vitalt, sällade sig till de akademiska affischnamnen när han lanserade begreppet den kreativa klassen; ett begrepp som kommit att bli mycket omdiskuterat, även ifrågasatt.
Glöm ”åt var och en efter behov” – ”det ska löna sig att arbeta” är den nya parollen. Men de ”gamla” sossarna dog inte med Mona Sahlins avgång. Partiets kamp för arbetarnas materiella standardhöjning var ironiskt nog också början på slutet, skriver Lasse Ekstrand.
© 2025 Fria.Nu