Nyckelbegreppet är legitimitet. Hur få mig som en i grunden fri och oberoende individ att lyda, underordna mig och icke bjuda motstånd: inte revoltera, som jag ju rimligen borde, mot mitt förslavande? Hur blir ett orättfärdigt samhälle möjligt, vilka psykologiska mekanismer måste till? På de svagaste nervtrådar vilar de mäktigaste riken, som professorn i tankeformernas historia vid Collège de France, Michel Foucault, träffande uttryckte det.

Marcuse blottlägger, påläst och skarpsinnigt, det filosofiska och statsrättsliga tänkande som i sekler varit till försvar för den borgerliga, sociala ordningen. Han visar hur det ihärdigt och uppfinningsrikt har laborerats med hämmande begrepp. Har man inte kunnat tillgripa något annat som fungerat övertygande, har man deklarerat att det är helt ”naturligt”. Vissa föds till att härska, andra till att böja sig. Mot naturlagarna sätter man sig inte upp, det är per definition lönlöst.

Marcuse avslöjar, genom att gå i närkamp med de filosofiska affischnamnen, hur förtryck och social ojämlikhet på olika sätt har legitimerats. Men ingenstans, eller någonsin, finns en orubbligt säker och självklar grund för att rättfärdiga över- och underordning. Därför måste det till tvång och våld, ideologi (den borgerliga kärnfamiljen har varit viktig som inskolande institution) och piska.

A study of authority publicerades ursprungligen 1936 under titeln Studien über auktorität und familie. Marcuse avsåg att, tillsammans med andra dåtida framstående samhällsforskare som Theodor Adorno och Max Horkheimer förklara ”den auktoritära personligheten”. Hur nazismen och Hitler överhuvudtaget blev möjliga: hur ekonomisk kris och människors mentalitet samspelade på ett för Europa katastrofalt och dödsbringande sätt. Tredje Riket hade då tre år på nacken.

När den antiauktoritära studentrevolten bröt ut i Västtyskland under andra halvan av 1960-talet fick Marcuse snabbt status som revolutionär guru. Han inbjöds att tala och hyllades vid sjudande stormöten i Freie Universitäts aula i Berlin.

För blott ett par år sedan, efter en del diskussioner och grymtningar, sattes hans kvarlämningar ner i en hedersgrav i Berlin. Ett tilltag han knappast själv torde ha gillat. Men nu finns han på samma kyrkogård som Hegel, skiljer inte många meter mellan dem. Och graven är välbesökt, anonyma beundrare lägger ständigt småstenar på den.

I samband med händelserna i Nordafrika och Syrien känns Marcuse mer angelägen än någonsin. Han ger oss verktyg för att vi ska tänka själva. Och sluta böja på nacken.