Chansen ges nu att komma bakom peststämplar och annat som häftar vid Schmitt sedan mer än sextio år. Han har förklarats persona non grata i det intellektuella samtalet och utsatts för samma stigmatisering som filosofen Martin Heidegger. Har bekvämt kunnat avfärdas utan att man ens har tyckt sig behöva läsa en enda rad av honom, ”varför befatta sig med den där nazisten?” Man har aldrig kunnat berätta att man fascinerats av Schmitt, fråga undertecknad, utan att drabbas av guilt-by-association.

I synnerhet vänsterintellektuella anser sig redan veta vilken typ av tänkande Schmitt och Heidegger är bärare av, utan att behöva sätta sig in i deras tankevärldar. Det är en föga anständig intellektuell hållning.

Den stora fördelen med att läsa Schmitt är att man tvingas granska sina egna, alltför sällan utredda föreställningar om vad ”politik” egentligen är. Man inser snart grumligheten i sitt tänkande, hur ideologiserat och ofullgånget det är. Genom att läsa Schmitt förstår jag, på ett djupare plan, varför jag inte har röstat på många år. Trots att jag är mycket politiskt intresserad.

Schmitt var antiliberal, skulle ha varit en försvuren motståndare till allt vad neoliberalism heter, för att det sliter sönder staten. Och han hävdar att demokrati och parlamentarism inte är samma sak. Demokrati innebär samstämmighet eller samförstånd mellan ledare och ledda, med hög legitimitet för de förra. Alltså ”behöver” inte ett parlamentariskt system vara demokratiskt. Svårt låta bli att tänka på exemplet Sverige, oavsett regering.

Det politiskas område – enligt Schmitt ett område med egna spelregler – inbegriper en konfliktbaserad relation mellan vän och fiende. Inte mellan individer, utan grupper. Fienden kännetecknas av att företräda en livs- eller existensform som är de i vängrupperingen främmande. Utan tankefigurerna vän och fiende – Schmitt är mån om att betona att fienden inte ska ”förintas”, utan att klara gränser mellan vän och fiende måste upprättas och det är statens ansvar att utföra och försvara denna gränsdragning – finns ingen politik. Då pratar vi om något annat, kanske ”förvaltning” eller ”teknokrati”. Men det saknas politisk kamp och strid, vilket också speglas i språket.

Än en gång går associationen till Sverige, som i senaste valrörelsen där principer och ideologi lyste med sin frånvaro. Det handlade bara om hundralappar, väljaren tilltalades som en egenintresserad konsument. Tvål eller politiskt parti – det går på ett ut.

Ett förment avpolitiserat samhälle förtvinar. Det är i detta perspektiv man kanske ska se Schmitts försvar av filmcensuren. Filmer som ses av många, en masspublik, kan ha en undergrävande effekt, den homogenitet som staten vilar på och har att försvara hotas, och därmed också statens handlingsduglighet. (Propagandaminister Goebbels, entusiastisk över vilka manipulationsmöjligheter som öppnade sig i och med de moderna medierna, skulle ju inte ha instämt.)

Människan är i grunden ond, eller ”problematisk”, som Schmitt uttrycker det. Det är den oundgängliga premissen för all politisk teori – här finner vi Hobbes, Montesquieu och andra tongivande namn. Det harmoniska tillstånd där ingen är någon annans varg, det kan vi bara drömma om. Så ser det inte ut på jorden. Men vi behöver inte, enligt Schmitt, dra några långtgående, demoniserande slutsatser av det; det bara är så.

Och det är det Schmitt vill med sin bok, här blir det komplicerat: han understryker att han inte vill vara ”normativ”, föreskriva hur det bör vara, utan beskriva så sakligt och konkret som möjligt hur det är. Utan att fördöma eller hylla, ingenstans i boken lyfts heller armen till någon Hitlerhälsning.

En det klara seendets ambition som förstås inte är odiskutabel, för hur förflytta sig bakom värderingar och förförståelse som styr det som ska observeras? Den observerande blicken är ju aldrig oskyldig, det beskrivande ordet aldrig neutralt. Den oberoende och icke-värderande intellektuella och vetenskapliga position som Schmitt vill inta kan tyckas sympatisk – men är den möjlig?

Medlem i NSDAP blev han, så han tog klar politisk ställning. Men Hitlers ”kronjurist”? Tål att diskuteras. Efter krigsslutet bestraffades han med publiceringsförbud, flyttade tillbaka till sin uppväxtbygd, den lilla staden Plettenberg i Westfalen, där han avled 1985.

Hans stora teoretiska inflytande, och då talar jag om de intellektuella utanför Sverige som bedömer honom för hans verk och inte hans person, har ingen kunnat beröva honom. Han förtjänar, även hos oss, att diskuteras kritiskt – inte bara fördömas och viftas bort. Det ska bli intressant att följa reaktionerna på utgivningen av denna bok, som borde vara obligatorisk läsning för studenter i juridik, framför allt de statsrättsligt orienterade. Om det nu finns några sådana vid våra marknadsorienterade universitet.