Som om monsieur Foucault, en av 1900-talets verkliga intellektuella giganter, hade något att be om ursäkt för.

Vad jag önskar att jag hade fått vara med den gången i Paris, när Foucault höll låda! Suttit som en av åhörarna – ”student” kallas man inte på Collège de France, det finns ju inget kunskapsmaterial som ska inhämtas och ”tenteras”. Ingen kunskapsprövning, examination, äger rum. Inga betyg eller ”utbildningsbevis” utfärdas. En idealisk situation för ett lärande.

Det enda som krävdes av de frivilligt närvarande (Foucault understryker denna frivillighet när han talar till åhörarna) var full koncentration. Efter det att professorn som innehade lärostolen i Tankesystemens historia i sista stund stormat in och i hög fart börjat läsa upp sina anteckningar, redovisa pågående eller kommande bokprojekt. Utan att försöka lätta upp stämningen eller plocka lättköpta poänger.

Som ”pedagog”, med dagens ytliga och instrumentella mått mätt, skulle han väl förmodligen – om vi föreställer oss honom knuten till en svensk högskola – anses oduglig och skickas på en av dessa pedagogikkurser för universitetslärare som förytligar lärosätena. Om han ens skulle komma ifråga för en tjänst vid just en svensk högskola, han skulle väl snarast betraktas som överkvalificerad eller för teoretisk och oanvändbar.

Inte mer än 22 timmars undervisningsskyldighet per år hade han, den lyckosten. Dessa avverkade han från januari till mars, ett föreläsningstillfälle per vecka. Enda kravet från kollegiet var att varje år presentera en ny forskningsidé, något han brann för, ingen gammal skåpmat. Och föreläsningarna var alltså offentliga, vem som helst kunde bevista dem. Det gäller för övrigt alla föreläsningar vid Collège de France.

Jag skulle vara beredd att offra min ena hand för att få en tjänst vid det beryktade kollegiet i Paris, ljusår från den antiintellektuella högskolevardag i vilken jag dväljs, där man ständigt betonar kortsiktig nytta och att utbildningen ska ge ökad ”anställningsbarhet”.

Föreläsningsanteckningarna, transkriberade från bandspelare modell antik, är mycket sympatiska till sin karaktär. Foucault är aldrig någonsin tvärsäker och kategorisk. Han reserverar sig, prövar, släpper tanken fri och låter den sväva. Han bjuder in auditoriet med sina medvetet oavslutade formuleringar, uppmanar till att tänka vidare, inte bara svälja det som sägs.

Föreläsningarna är mer briljanta uppslag och utkast än färdiga texter: work in progress. Foucault är ödmjuk och odogmatisk, en genuin intellektuell.

Han jämför sin undersökningsmetod med en krabbas sätt att röra sig: sidledes. Och han bekänner sin kärlek till labyrinten som metafor för det vetenskapliga arbetet: överblick och raka spår saknas, olika riktningar att ta ut ska vara möjliga. Hans föreläsningar, om än byggande på tättskrivna anteckningar och väl förberedda, är ett svindlande tankeäventyr. Detta är den andra volymen på svenska,

Temana är valda för att blottlägga den moderna tiden, vad som enligt Foucault verkar känneteckna den: makt, disciplin, normalisering, underkastelse och härskartekniker. Alltid i ett historiskt perspektiv, Foucault drar i långa, slingrande trådar. Lärdomen är stor, de latinska citaten ymniga.

Och man lutar sig tillbaka, läser och njuter. Stimulerad ända ned i hårrötterna.

5 Michel Foucault (1926–1984) var fransk filosof och idéhistoriker. 1960 utnämndes han till professor i filosofi, 1970 till professor i idéhistoria vid Collège de France i Paris. Foucault dog 1984 i aidsrelaterade komplikationer.