Deutsches Historisches Museum, som efter murens fall länge hölls stängt medan det genomgick en genomgripande ”innehållslig renovering”, de politiska förtecknen var ändrade och stalinisterna med sin världsbild borta, ligger utmed paradgatan Unter den Linden. Fram till återföreningen belägen i DDR. Nästan runt hörnet hittar man Humboldtuniversitetet, det fornstora Berlinuniversitetet, som kan stoltsera med filosofiska celebriteter till rektorer som Fichte och Hegel.

Ett par stenkast bort, på andra sidan Spree som plöjer sig fram genom huvudstaden och erbjuder en mjuk yta för snabbgående pråmar, breder Lustgarten ut sig, där nazisterna iscensatte jättelika uppställningar. Skuggat av Berliner Dom, på vars tak änglarna häckar i Wim Wenders film Himmel över Berlin.

Om man promenerar nedför Unter den Linden, nästan ända ned till Brandenburger Tor, och tar av på en sidogata – där låg Rikskansliet. Och inte så långt därifrån Hitlers bunker. Länge gjorde myndigheterna allt för att dölja var den hade legat, för att undvika att det skulle etableras som en kultplats för nynazister. Allt man såg var en gräsbeklädd, liksom knölig kulle. Inget antydde att det under den låg resterna av diktatorns sista boplats.

Men nu drar den, eller snarare vetskapen om att den gömmer sig där under, turister från hela världen. Som en konstnär och bekant till mig krasst uttryckte det har Berlin blivit en ”kommersiell likbod”. Hyresgästerna i de omkringliggande husen ser med inte så blida ögon på den ymniga tillströmningen av besökare under årets alla månader, där barnen har sina lekplatser.

Kvarteren är historiskt laddade. Passerar man med tunnelbana kan man på stationen Mohrenstrasse, nästan direkt under där Rikskansliet stod, beskåda elegant, rödskimrande marmor hämtad från samma kansli. De som passerar känner nog inte till detta.

Och nu är Hitler tillbaka i Berlin, för första gången sedan april 1945 när han tillsammans med Eva Braun begick självmord därnere. När skottet avlossades och ampullen bets av stod röda armén, blodtörstig och hämndlysten, bara ett par hundra meter bort.

Så har det faktiskt uttryckts, med fasa i undertonen: Hitler är åter i stan. Och man har befarat att den avdemonisering som inleddes med filmer som Undergången ska komma att fortsätta. Och att man ska tvingas att vidga perspektivet på vad som hände under de tolv naziåren och hur denna period ska förstås. Framför allt att man ska tvingas beakta det tyska folkets aktiva roll under samma tid.

Problemet var kanske ändå inte den galne Führern med sina fingerade koleriska utbrott. Problemet var att tyskarna ville ha just honom och ingen annan. En karismatisk ledare – en sådan var Hitler – behöver undersåtar som efterfrågar och ropar okritiskt efter ett karismatiskt ledarskap. Folket får de ledare det förtjänar. Ena gången Hitler, andra gånger Bush eller Reinfeldt.

Alla former av ledarskap, även de mest förvridna och till synes oförståeliga, vilar i och bygger på en relation. Det är som i sjuka familjer. Att stämpla en av medlemmarna som sjuk tar bort relationens kraft och dynamik.

Utställningen Hitler und die Deutschen. Volksgemeinschaft und Verbrechen i Deutsches Historisches Museum har dragit enorma publikskaror, så här långt upp mot 100000 människor. (Den pågår till 6 februari, men lär nog på grund av det starka publiktrycket komma att förlängas.) Besökarna har tvingats köa i timmar, ingen utställning på tysk botten torde ha varit så glödhet.

Diskussionen runt utställningen har varit omfattande, rädslan för att återskapa fascinationen inför Führern är öppet uttalad från curatorernas sida. Det är som om man inte riktigt litar på att det tyska sinnet är Hitlerbefriat.

Aktuella undersökningar av tyska gymnasielever avslöjar också, till rättrogna pedagogers förtvivlan, en stor okunnighet om det förflutna hos de snart vuxna medborgarna. Inte alltför sällan idealiseras och ställs Tredje riket med dess skarpa konturer mot den förflackade samtiden, med dess svaga politiska ledare; ideologiskt tomma organisationskarriärister som Merkel och andra. Hellre SS utstuderade grymhet än blekfisarnas fiffel, verkar ungarna tycka. Hitler var mannen hela dan, det.

Inget plagg som Hitler bar finns med på utställningen. Ingen bägare han drack ur, tallrik han åt från, gaffel han lyfte. Man vill inte återuppväcka den befarade, slumrande fascinationen. Det är som om minsta misstag därvidlag skulle kunna ruska liv i något man hoppades på var på plats och säkerställt. Monstret sover, bara vi låter det sova.

Som om marmorn därnere i Bahnhof Mohrenstrasse skulle kunna börja tala – med Führerns dikterande röst. Och folket villkorslöst lyda på nytt.

Strängt fotoförbud råder. Här ska inte tas några bilder att mysa eller rysa med hemma i soffan. Man kan således inte distanserande placera en kamera mellan sig och alla de prylar som fyller salarna och rusar emot en. Samfällt påminnande om den gång vardagen skulle naziimpregneras. Leksaker. Cigarrettaskar. Tennsoldater. Bonader. Insamlingsbössor. Uniformer. Kitsch och tingeltangel.

Jag slås av det vulgära och fula, alla konkreta exempel på det frånstötandes estetik. Det är som när Hitler ler. Det är därför han nästan aldrig gör det, på de oräkneliga foton som hans hovfotograf Heinrich Hoffman tog av honom. Diktatorn får inte vara ful. Men han är ful, när han flinar eller skrattar på foton.

I en kanske lite väl uppfostrande ambition att balansera den idylliska bilden av den organiska folkgemenskapen, vi möter lyckliga medborgare både på arbetet och fritiden, berättas med klinisk exakthet och närgångna fotografier om Tredje rikets nattsida: slaktandet av människor, förföljelsen av misshagliga, den systematiska exkluderingspolitiken. Sådant som har berättats många gånger förr. Bisarrt nog känns det inte som något ”nytt”. Man är mätt på dessa bilder, nickar igenkännande och går vidare.

Effekten blir att två parallella verkligheter skapas. Såsom Sebastian Haffner beskrev det innan han lämnade Berlin på 1930-talet: människorna fortsatte att leva sina liv, i utkanten noterade man fackeltåg och att Gestapo hämtade regimens motståndare. I morgontidningen kunde man, om man inte snabbt vände blad, läsa reportage från koncentrationslägret Oranienburg i Sachsenhausen – på bekvämt avstånd från Berlin.

Det var som om det, utan större problem och samvetsbetänkligheter, gick att fortsätta leva som vanligt, ignorera bestialiteterna och det surrealistiska spektaklet. Gå ut och dansa. Bada i Wannsee. Förälska sig och skaffa familj. Låna pengar till eget bo. Fram till att kriget började.

Många unga rör sig i museet. De är mycket fokuserade, ingen fnittrar eller talar i mobiltelefon. Alla är allvarliga och upptagna, noterar flitigt i medhavda anteckningsblock, jag skulle vilja veta vad.

När en av de annars nitiska museivakterna – de är osedvanligt många i dag – tittar bort, knackar en pojke med pekfingret på ett på golvet liggande hakkors av metall. Som om han ville undersöka om det är på riktigt.

Den frågan har jag med mig när jag efter tre timmar stapplar ut på julpyntade Unter den Linden, lätt snö faller och Berlin liknar alltmer ett julkort: Var det verkligen på riktigt? Eller var det bara teater? Samhällets teatralisering?

Plötsligt känner jag miljoner dödas kalla blickar hacka mig i ryggen. En sinnets förtärande oro slår till med full kraft. Utställningen tycks mig just orosskapande, utan att jag kan uttrycka det mer sofistikerat än så. Den tar sig in under huden, bränner sig fast, låter sig inte tvättas bort. Likt Führerns blick.

Undrar förresten varför Albert Speer, Führerns kelgris, knappt finns med på utställningen? Jag hittar honom bara på ett foto från Nürnbergrättegångarna. Skulle den bildsköne och intellektuellt rikt utrustade Speer störa den bild curatorerna vill ge av nazisterna?

Jag får inte till det, jag famlar och saknar ord, sviker mig själv som kritisk intellektuell. Jag vågar inte fråga Julia, med ryskt påbrå och vars hotell i Östberlin jag alltid tar in på när jag är i huvudstaden, om hon har sett utställningen. Jag vet inte varför jag inte vågar.