Läs mer på Syre!

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Musikalisk iver räddar bristfälligt manus
Recension

Lusten att berätta lyckas, i Resa utan slut, nästan besegra manuskriptets dramatiska brister. Föreställningens tre timmar långa berättelse handlar om förföljelsen av romer i Jönköping 1948, det så kallade ”tattarupproret”. Pjäsen tyngs av scener vars smak av skrivbord endast uppvägs av de medverkandes iver att föra fram historien, musikens starka kraft och ett ofta auktoritativt gestaltande spel.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

En riktig fullträff för Stadsteatern

Oj vilken pjäs, vilken iscensättning, vilken musik! Howard Korders lätta koncisa drama om storstadens puls får skimrande poetiskt liv av schweiziske regissören Stefan Metz, scenografen Alex Tarragüel Rubio och Max Mitles magnifika ljussättning. Anna Ternheims sång i bitterljuvt skevande arrangemang av Frank Sinatras platsbestämmande evergreens gör inte det hela sämre. Skådespelarna lyser ikapp med varandra under ett magiskt gestaltande strålkastarljus.

Göteborgs Fria

Lysande ensemble i Runges nya pjäs

Det finns mycket gott att säga om Sanna Hultmans uppsättning av Björn Runges pjäs Mordet på en f d komiker. Vi ser här tveklöst ett regigenombrott av ett drama, med lika delar djuppsykologi som en uppbruten komik ur familjebildens såriga rötter, skriver Anders Thuresson.

Göteborgs Fria

Att bevittna det omöjliga

Hur ska teatern bära sig åt för nalkas det allra svåraste, det mest outhärdliga en människa med nästintill omöjlighet kan föreställa sig - mordet på ett litet skyddslöst barn. För att inte tala om mördarna - också de barn. Regissören Dritëro Kasapi gör nog det enda rätta med Niklas Rådströms pjäs, De Onda. Inspirerad av det antika dramats kör, låter han ensemblen omsluta och genomsyra Nya Studions publik med pjäsens stora fråga om skuld och ansvar.

Göteborgs Fria

Vidunderligt vacker precision

Charlie Åströms senaste nyskapande performance, Don't mention the war, väcker massor av associationer under föreställningen och - inte minst - långt efteråt, skriver Anders Thuresson.

Göteborgs Fria

Sidor

© 2026 Fria.Nu