Göteborgs Fria

Lysande ensemble i Runges nya pjäs

Det finns mycket gott att säga om Sanna Hultmans uppsättning av Björn Runges pjäs Mordet på en f d komiker. Vi ser här tveklöst ett regigenombrott av ett drama, med lika delar djuppsykologi som en uppbruten komik ur familjebildens såriga rötter, skriver Anders Thuresson.

Ett, för inte längesedan, svunnet Sverige stiger ur Runges bildassociativa text, intressant och spännande förhöjt av Lisa Hjerténs scenbild och kostymer. Ensemblespelet är - jag använder inte omdömet ofta - virtuost. Scenen glöder av spelintensitet och av exakt drabbande timing.
Ser man bara till Björn Runges stora fallenhet att skildra relationer, i filmer som Anderssons älskarinna och Om jag vänder mig om, kan man ana ett visst släktskap med Stadsteaterns Night Rider. Pjäserna spelar egentligen i helt motsatta kategorier, den senare i intensivt stiliserad film noir, den andra i vidöppen realism, med komiska över och - undertoner.
Två syskon träffas för första gången på länge hos en far, som de inte har haft någon djupare relation till. Pjästiteln kan ge intryck av att den forne komikern Allan spelar huvudrollen. På sätt och vis gör han det; gentemot syskonen spelar han den dominerande rollen som frånvarande. Krister och Karin söker, ur sina växlande positioner, axla ursprungets tomrum.
Hon, framgångsrik hjärtkirurg, han, säkerhetskonsult, öppnar sig alltmer under pjäsens gång. Vad som såg ut som ett bra liv från en sida, visar sig, sedd ur en annan vinkel, vara helt annorlunda. Runt omkring dem rör sig några människor ur Allans bekantskap. Två av dem härstammar från sällskapet vid buskaget nere vid motorvägen, en är hans nuvarande komikerpartner.
Få dramatiker lyckas fånga den där specifikt svirrande tonen från en förgången, men ännu, i en knappt kvarvarande generation, närvarande tidskänsla. Efter Staffan Göthes svit om familjen Cervieng har det i stort sett varit tomt. Runges dramatik äger djupare svärta. I skildringen av samhällets omärkligt glidande föränderlighet delar pjäsförfattarna ändå en åskådlig smärtpunkt.
Skådespelarna fångar upp Björn Runges rika text och gör den i samma ögonblick till sin. Varken Jonas Sjöqvist, som Krister, eller Elisabeth Göransson, som Ulla, har jag tidigare sett spela med sådan vitalitet som här. Helena Söderqvist pendlar skickligt, i rollen som Karin, mellan kyla och en bräcklig värme. Gunilla Ohlsson ger allt, och det med så sällsamt vacker timing att klockorna stannar. Kim Lantz låter komikern Allan, mitt i sitt teatraliska uttal, så att säga halka i uttrycket; hans livslögn krackelerar ständigt. Pricken över i är Kristin Falksten som scenpartnern Jasmine. Hon är spelpalettens, klart lysande, naivistiska färgnyans.
Sanna Hultmans fingertoppskänsliga regi fyller pjäskroppens minsta skrymslen och vrår med liv ur djupet av dess mer eller mindre udda existenser. De disparata erfarenheterna av centralpersonen Allan bringas till ständiga kollisioner. Upp mellan pjäsens rader stiger en annan personlighet än den omtalade, samtidigt som sonen Krister och dottern Karin brottas med uppväxtens följder. Handlingen utspelas under en och samma dag; mer än något annat visar tidskonstruktionens loop tillvarons oerhörda komplexitet.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Mordet på en f d komiker
Scen: Folkteatern, Stora scenen
Av Björn Runge
Regi: Sanna Hultman
Scenografi och kostym: Lisa Hjertén
Musik: Lars-Eric Brossner
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Mask, peruk: Lars Carlsson, Linda Bill
I rollerna: Jonas Sjöqvist, Helén Söderqvist, Gunilla Olsson, Kristin Falksten, Elisabeth Göransson, Kim Lantz

Mordet på en f d komiker
Scen: Folkteatern, Stora scenen
Av Björn Runge
Regi: Sanna Hultman
Scenografi och kostym: Lisa Hjertén
Musik: Lars-Eric Brossner
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Mask, peruk: Lars Carlsson, Linda Bill
I rollerna: Jonas Sjöqvist, Helén Söderqvist, Gunilla Olsson, Kristin Falksten, Elisabeth Göransson, Kim Lantz

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu