Göteborgs Fria

Att bevittna det omöjliga

Hur ska teatern bära sig åt för nalkas det allra svåraste, det mest outhärdliga en människa med nästintill omöjlighet kan föreställa sig - mordet på ett litet skyddslöst barn. För att inte tala om mördarna - också de barn. Regissören Dritëro Kasapi gör nog det enda rätta med Niklas Rådströms pjäs, De Onda. Inspirerad av det antika dramats kör, låter han ensemblen omsluta och genomsyra Nya Studions publik med pjäsens stora fråga om skuld och ansvar.

Utgångspunkten är två pojkars råa dödsmisshandel av tvåårige James Bulger i Liverpool 1993. Trettioåtta personer blev, under hans väg mot döden, vittnen till pojkarnas vandring från köpcentret, varifrån de hade tagit den lilla pojken med sig. Någon vittnade om att han ropat efter mamma, någon hörde pojkarna säga att de höll på att hjälpa pojken att hitta mamman. Några hade ont om tid eller var på väg någon annanstans. Vittnesmålen var dock samstämmiga när det gällde vad var och en hade sett.
Hur närma det som redan hänt, till ögonblicket strax innan, eller ta det så nära nuet att vi kan få syn på kärlekslöshetens bevekelsegrunder? Hur skärskåda en händelse som vi, med stor sannolikhet, vet kommer att inträffa igen? Historien visar upp den ena efter den andra av liknande tragedier. Fallet Mary Bell är kanske ett av vår tids mera kända barnamord, blott elva år dödade hon två pojkar i norra England. Vad Dritëro Kasapi och ensemblen på Nya Studion lyckas med är att gå så tätt intill polisförhören att skådespelarnas innantill lästa protokoll lyckas dra in publiken i samma konkreta och vardagsnära verklighet.
Blir det mindre outhärdligt för det? Nej, tvärtom mycket, mycket värre än vad man tror sig kunna stå ut med. Nakenheten i spelet gör oss bara än mer blottställda; här finns inte plats för varken sedvanlig teatral gestaltning eller poesi. Ändå lyser några rader om skeendets omöjlighet till, genom vittnesmålens och frågornas kaos. Kören, som rytmiskt upprepande ropar att nu, snart, nu händer det, samlar in tiden för det fruktansvärda tätare och tätare, intill ögonblicket då vår bristande handlingsförmåga framstår som lika omöjlig. Spelet pågår i upplyst salong, framför scenen och dess nakna jämngrå ridå, och inåt i gångarna, fram till slutackordets bjärt belysta vithet, i drabbande kontrast till historiens svärta. Gå och se; det finns inget val.

Fakta: 

De Onda
Scen: Göteborgs Stadsteater, Studion
Av Niklas Rådström
Regi: Dritëro Kasapi
Scenografi, kostym: Annika Nieminen Bromberg Video: Clive Leaver, Jim Junebro
I rollerna: Henric Holmberg, Carina Boberg, Joel Holmgren, Christel Körner, Marie Delleskog

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu