Normbrytande nyheter
På Hagateatern spelar Teater Kurage en underbar barnpjäs, Ruttet- ett prinsessliv. Ursprungligen skrev dramatikern Sofia Fredén pjäsen för vuxna men utvecklade den litet senare, med stor framgång, för barn. Ylva Gallon, skådespelare på Backa Teater, har satt upp den i en både rappt spelad och rolig föreställning som varken saknar djup eller stora konstnärliga kvaliteter.
Teater UNO spelar just nu en tänkvärd barnpjäs om mobbning i en uppsättning som har det mesta man kan begära av möjligheter till identifikation. Spelformens musikaliskt integrerade ram öppnar för igenkänning hos både barn och vuxna.
Flera svenska författare har försökt inventera den specifika svenska lagomheten. Både Jonas Gardell och Kristina Lugn har varit och nosat i präktighetens hemvist på jorden. I Eva Ströms poetiskt skrivna pjäs, Söndag med public service, är allting pjäsens par sysselsätter sig med, precis lika foträtt korrekt som någonsin i Joachim Pirinens Familjen Bra, med den väsentliga skillnaden att dottern faktiskt får ett spel. Blotta tanken på att i sig själv konservera föräldrarnas konventioner driver henne till vansinnets gräns.
Inte sedan Dockteater Sesam gjorde Trollflöjten för några år sedan, har jag sett en så fantastiskt genomarbetad dockteaterföreställning. När den här gruppen tar sig an de stora och komplexa verken, har det alltid varit med gott humör och gediget grundarbete.
Det ska vara Farnaz Arbabi till att hitta en sådan konstnärligt perfekt tonträff som i hennes och Elmira Arikans bearbetning av Tjechovs Måsen.
I Lucas Svenssons pjäs, Park Aveny, spelar fadersfiguren otvivelaktigt huvudrollen. Det sker i kraftfull regi av Tobias Theorell och skådespelarna, ja, man får söka länge i minnet efter en jämförelse med vad som nu presteras på Stadsteaterns Stora scen.
Michael Azars första pjäs Deadline är en imponerande vacker debut; i Henrik Dahls regi har det också blivit en både rafflande och underhållande historia. Dess mycket intrikata bygge lyckas kapsla in de flesta existentiella frågeställningar i en scenisk bomb med oerhörd sprängkraft. Dahls handfasta och spetsiga regi formar om Azars komplexa pjästext, som kan tolkas både som ödesdrama, tragedi och komedi, för att inte säga fars. Nästan alla pjäsens personer är så hårt skruvade, att jag undrar vart det skall ta vägen. Men strax visar det sig vara så fruktansvärt bra teater att jag genast kapitulerar inför utvecklingen.
Nya studion gör verkligen skäl för scenens utmanande, debattlystna inriktning med Malin Stenbergs iscensättning av Phyllis Nagys Butterfly Kiss. Pjäsen utgår från en ung kvinnas (Lily), hårt tillbakapressade psyke. Nagy har gjort sig omtalad för en komplext utformad, spetsigt samhällskritisk, dramatik. Stenbergs medvetna regi och aktörernas oerhört tajta ensemblespel orkestrerar pjäsmönstrets konsekvenser med sådan rikedom att upplevelsen når hisnande djup. Samhällsstrukturerna faller allt tydligare genom pjäsens familjestrukturer, effektivt framlyfta av Andreas Nilssons genomarbetade videoscenografi.
Om döden för trettonåringar? Inget problem när det görs med sådan elektrifierat vacker rörelseintensitet som med Twisted Feet. Huvuden, händer, fötter och kroppar vrids dramatiskt talande i musikens ösigt kommunikativa rytmer, med så kroppsmedvetet utspel att jag stundtals sitter andlös. Det sjunde blinget handlar om våra föreställningar om döden. Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet, främst dess berömda schackspel med döden ligger till grund, branden på diskoteket i Backa står i centrum. Därför fungerar det fördjupande att dramatikern Christofer Bocker valt att apostrofera såväl Bergman, Shakespeare som Bibelns Uppenbarelsebok.
Det är inte i första hand med stora teatrala överraskningar Niklas Hjulström tar avsked som konstnärlig ledare för Folkteatern. Hans uppsättning av Lars Molins Tre kärlekar verkar i förstone förvånansvärt konventionell, ända tills spelet gradvis börjar ta mark i Molins kärleksfulla humor. Kanske tar det litet väl lång tid, å andra sidan kommer nog spelet att tätna efter några föreställningar. Hjulströms metod är åtminstone delvis en envis tillit till berättelsens egen kraft. Uppenbarligen är han också en god personinstruktör. Kjell Sundstedts manus är dessutom av ett slag som uppmuntrar till stabilt ensemblespel.
© 2026 Fria.Nu