Normbrytande nyheter
Ingen tvekan. Alla Sveriges elever bör se det här. Teater Albatross gör nedslag här och var i landet, den här gången gästspelade man med en helt formidabel trippelföreställning i Frölunda Kulturhus. Men det är inte lätt att definiera Teater Albatross sceniska metod att skildra Afrika och kontinentens historia.
Vad Fia Adler Sandblad gjort, både i sin Tjechovföreställning och i sin förra pjäs om Bertha, lyckas hon märkligt nog med igen i ett program med Lasse Dahlquists valsanta slagdängor. Tillsammans med musikern och arrangören Jonas Franke-Blom bromsar hon upp låtarnas tempo och brottar motvalls ned dängigheten till förmån för en ömsint gestaltad skildring av melodiernas berättelser och inre liv.
Bunden energi är alltid spännande. På Röda Sten laddar Art Of Spectra och Folkteatern upp detta fenomen, lika dansant som rörelsedigert, och med ett explosivt uttryck. Handlingens scenario låter fyra män och tre kvinnor bli instängda i en enorm vänthall på en internationell flygplats. Idén är inte ny; senast spelade Akram Khan Company på Dans och Teaterfestivalen här för leden upp ett liknande förlopp, men inte alls lika innehållsrikt.
Det är långt ifrån första gången som Teater Tamauers konstnärlige ledare och regissör, Anders Friberg, ger sig på ämnen liknande de i senaste uppsättningen Hottentotter. Pjäsens författare är ingen mindre än Staffan Valdemar Holm, tidigare Dramatenchef, regissör och dramatiker; stycket är ett förstlingsverk, skrivet i 27- årsåldern. Textens bristande dramatiska stringens, blir dock inte synlig förrän i slutets tilltagande ordrikhet, i pjäsgestaltningens kärna om identitet och främlingskap.
Henric Holmbergs regidebut med I väntan på Godot på Göteborgs Stadsteater fokuserar så starkt på separationens omöjlighet att smärtpunkterna mellan scenens två livserfarna rolltolkningar inte kunnat vara tydligare. I några hisnande ögonblick kan en hel livstid ibland svirra till bara mellan två repliker. Iwar Wiklander och Sven Wollter excellerar med små men kraftfulla medel genom Becketts långa musikaliska pauseringar i ett ömsint varmt och naket spel som Vladimir och Estragon. De två klassiska figurerna utgör här betydligt mer av far/sonrelation än jag någonsin sett och det beror inte bara på skillnaden i kroppslängd.
På Angereds Teater börjar det hela med en monolog vars frågeställningar öppnar sig i alltmer mottaglig samtalston med ungdomspubliken. Apberget är en välspelad föreställning som snabbt utvecklas till solid och kommunikativ teater i avspänd direktkontakt med salongens unga.
Många kvinnliga skådespelare har synts axla rollen som Shirley Valentine, den slitna förortskvinnan med längtan efter självförverkligande. Först ut var Gunilla Nyroos i en minnesvärd föreställning, regisserad av Lennart Hjulström på sjuttiotalet. Senare gjorde Marianne Rudberg samma roll på Stadsteatern och i Borås Vanja Blomqvist. De har sedan följts av massor av uppsättningar under åren av Willy Russels mycket populära pjäs.
Big Wind, en av Göteborgs mer anonyma dans, musik - och teatergrupper, huserar uppe på Konstepidemin. Eftersom de saknar egen scen måste man för att se deras föreställningar uppsöka dem på turné. Under senaste tiden har jag sett två av dem. Digga Dig – en föreställning för barn om att tycka om, fångade jag nyligen upp på Mimers hus i Kungälv.
Maria Löfgrens iscensättning av Mark Healys dramatiserade Jane Austenroman, Förnuft och känsla, har blivit en nöjsam historia. Nöjsam främst i tilltalet, med ett konsekvent genomfört spelrum mellan ett naturalistiskt, känslomässigt starkt utspel och dråplig, finstilt komik. Heidi Saikkonens komplext djupa scenbild kompletterar berättelsen med helt egen, dramatiskt fungerande, effektivitet. Löfgrens regi lyckas hitta dramats viktiga poler mellan ett halsstarrigt förnuft och bråddjupt vidöppna tårkanaler; näsduk rekommenderas.
Men asså, kände William några tjejer egentligen? Det är frågan. 123 Schtunk formulerar en berättigad undran på gruppens hemsida och fördjupar den ständigt under teaterns senaste föreställning, Ute ur leken. Nu visar det sig att barden skrivit hela 131 kvinnoroller under sin digra produktion av högtstående världsdramatik, inkluderande pjäsernas alla horor och pigor. Vilka de var? Det är vad dessa rasande roliga två kvinnliga commediaclowner söker svaret på. På Shakespeares tid tilläts inte kvinnor att spela teater; det råder ingen tvekan om att Schtunks kvinnor tar igen skadan med besked.
© 2026 Fria.Nu