Fria.Nu

Sällan ser man teatern gestalta sitt ämne med sådan poetisk intensitet, som i Rolf Sossnas uppsättning av Jean-Claude Carrières pjäs, skriver Anders Thuresson.

När jag nyss var på Angereds Teater och såg deras nya produktion Vroom, var det i en väldigt speciell situation. Nära 150 författare från sju Göteborgsskolor satt i salongen, sjöng med, visslade, hojtade och stampade taktfast när de igenkände sina egenhändigt hopknåpade strofer. Redan själva projektet att locka Kulturskolorna att skriva på temat resor är genialt; resultatet är mycket tänkvärt i hela sin vidd av infallsvinklar till resandets nöjen och vedermödor.

Föreställningens vackra anslag visar på de metaforer varigenom regissören Eva Bergman önskar att vi ska förstå Schillers drama. Fares Fares lyfter, i titelrollen, likt en toreador, drottningens blodröda mantel mot en tjur, vars mörka, tunga fadersgestalt vi ännu inte har sett. Drottningrollen stänger, till en början mycket obekvämt, in den unga Elisabeth i maktens nästintill heltäckande guldbrokad.

Oj, vilken show de bjuder på, dessa hiphopens beskyddare och riddare runt den vridna foten, som de skämtsamt kallar sig! Inför en fullsatt salong med ungt folk satte de allt häftigare snurr både på sig själva och på föreställningens resa genom dansstilarnas variationer. Med fötterna djupt rotade i förortens hiphop kastar de sig ut i det ena halsbrytande numret efter det andra, i latinodans, breakdance och andra coola moves, tryggt och stadigt bottnade i gatukulturens svarta asfalt.