Den sura ankungen
Den svenska litteraturscenen är liten. En ankdamm, som man brukar säga ibland. Den består inte av så många personer, och de som syns är ännu färre, naturligtvis. Författare, kritiker, redaktörer, bokförlag, bloggar... folk och fä som simmar runt och trängs med varandra. Visar upp sig. Snattrar. Samarbetar. Och ibland uppstår kollisioner, debatter och bråk. Det är lätt att reta upp sig – det tror jag alla tycker. Man kan inte bara simma runt för sig själv i sitt hörn. Vara nöjd och belåten. Kvacka lite grann med dem man känner. Plaska och dyka ner bland sina ord. Nej, för plötsligt ser man att det pågår någonting där i mitten. I centrum av dammen. En anka som får all uppmärksamhet! Och man tänker: Varför då? Vad är det nu som är så himla viktigt? Kunde inte jag lika gärna få fjädra mig där?
