Jag skriver med anledning av den häxjakt GP, med Maria Haldesten i spetsen, verkar ha valt som policy att bedriva mot djurrättsfrågor och dess anhängare.

 Den senaste tiden har Ett pälsfritt Göteborg-kampanjen uppmärksammats i lokal media. Bilderna visar aktivister som blockerar vägen in i pälsbutiker och kräver att butiksinnehavarna skall skriva på ett kontrakt för lovad pälsfrihet. 

GP: s debattör är inte sen att dra paralleller, utan nämnvärd reson eller grund, till ett reportage från Mexico där "mexikanska extremister inom den världsomspännande djurrättsrörelsen" placerar ut hemmagjorda bomber vid Novartis, ett läkemedelsföretag. 

Ja, Maria Haldesten, det låter ju onekligen som att hotet är stort. Av din framställning att döma kan man knappast dra en annan slutsats än att du vill dra hela djurrättsfrågan ner i smutsen - annars hade du aldrig använt ett så långt bort fångat halmstrå.
 
Varför, undrar jag? Är den fria marknaden värd vilket pris som helst? Är det okej att livnära sig på en process som innebär och kräver ett mångfaldigat, industrialiserat och systematiserat våld mot varelser som inte kan föra sin talan eller försvara sig? 

Var och en får dra sin gräns för vad som är moraliskt godtagbart. För min del ligger pälsindustrin långt bortom gränsen. Varför? Låt mig förklara. Handskar - så mjuka och fina de kan vara. Det beror på att de kommer från ett lamm vars moder blev klubbad tills hon fick missfall, så att de kunde ta den ofödda ungens skinn medan det var så mjukt och fint som möjligt.
 
Nu kommer den hisnande biten: Det är inte bara ett par handskar. Det gäller de tusentals handskarna som transporteras från dödsfabrikerna där tiotusentals djur odlas och flås under de mest vidriga och inhumana förhållanden en människa med god fantasiförmåga och mage av stål kan tänka sig. Pälsindustri och pälshandel är allt annat än ett gemytligt hantverk och en idyllisk näring. Det är kallhjärtad, total cynism.
 
Jag är ytterligt glad att det finns personer som Richard Klinsmeister, talesperson för Djurrättsalliansen i Göteborg, som vågar stå för det han tror på offentligt, och som vågar ta initiativ i egen handling för att förändra världen för det han tror på. Det är en frisk vind i det facebooksamhälle vi lever i där det verkar vara ansträngning nog att klicka för att gå med i en åsiktsgrupp, istället för att säga eller göra någonting på riktigt. En extra stor eloge ska han och alla andra modiga djurrättsaktivister ha för att de faktiskt gör något alls.
 
Det hela har kommit till en brytningspunkt. För mig är det, nu mer än någonsin, självklart. Det handlar om ett utnyttjande av svaga, försvarslösa och tallösa varelser, som får lida för mänsklig girighet och fåfänga. Därför är min ståndpunkt följande: Mänskligt värde grundar sig på mänsklig värdighet, och päls har inte en plats i ett samhälle med humana livsåskådningar. Päls har inte en plats i ett samhälle som gärna vill ställa sig bakom paroller om lika värde – ett samhälle som tar avstånd från att makt ger rätt; den starkes rätt.

Och ärligt talat; vem behöver egentligen päls? Jag menar; behöver vi verkligen päls? Det finns så många andra dumma sätt att visa rikedom och framgång på.