Blickar man mot våra största städer har flera konsthallar nedprioriterats. Även om Stockholms konstscen i allra högsta grad frodas, sker det snarare genom fristående initiativ med en uppsjö av privata konsthallar. I Malmö stängdes Rooseum 2006, och i våras riskerade Göteborgs Konsthall att möta ett dystert öde i och med kulturförvaltningens försök att lotsa fram ökade resurser till stadens konstmuseum. ”Vi ville befria konsthallen ifrån en dålig lokal. Jag älskar samtidskonsten!” utbrister Clas Kristiansson (mp), ledamot i Göteborgs Kulturnämnd, under den debatt på Valands Konsthögskola där kulturpolitiker, konstnärer, kulturarbetare och allmänheten slutit upp för att i skuggan av konsthallskontroversen diskutera konstens roll i staden.

Själva konstbegreppet har skiftat betydelse ett flertal gånger under historiens gång och i vår samtid är det fortfarande splittrat, och utgår ofta just ifrån att se konsten som en pågående process av frågeställningar istället för en svarsproducerande aktivitet. Inte sällan mynnar denna ämneshantering ut i frågor som Vad är god (kursivt) konst? Vari ligger dess värde (kursivt)? Och vad fyller konsten för funktion (kursivt)?

I den före detta Valand-studenten Ernst Billgrens storsäljande bok, Vad är konst?, är anledningen till dessa skiftande uppfattningar att själva termen konst bara är ett samlingsnamn för en uppsjö aktiviteter som inte behöver ha några gemensamma nämnare. ”Att lyssna på en diskussion om konst är som att lyssna på en diskussion mellan en fiskare och en kulstötare.” Ändå har man fortsatt jaga en definition av konstens uppgift och särskilt makthavare har tenderat att kidnappa kulturen för att ge den uppgifter som sällan varit till gagn för konsten själv, påpekar Billgren.

Just själva sökandet efter konstens funktion verkar vara den återkommande knytpunkten i mötet mellan konst och politik, och att det är i funktionaliteten som kulturpolitiker önskar förankra konsten som nyttomål är egentligen inte underligt. Ett politiskt maskineri bygger ju på att forma taktiska underlag för beslutsfattning om hur resurser bäst fördelas och vem de ska gynna. Men om konsten inte har en tillräckligt begriplig funktion som kan representeras i ett politiskt system, hur ska den då kunna säkras av samma system?

På Valand ökar polariseringen mellan kulturarbetare och politiker påtagligt för varje minut in i debatten och Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström yttrar bekymrat att konstens nedprioritering är en följd av bristen på kommunpolitiker som verkligen inser hur väsentlig konsten är i ett samhälle. Detta intryck förstärks av att de närvarade politikernas uttalanden, goda intentioner till trots, bidrar till att de framstår som konstens motståndare snarare än företrädare, och då flera röster föreslår att politikerna själva skulle gynnas av att genomgå en konstnärlig utbildning, möter de jublande medhåll ifrån publiken.

Gabriel Byström säger att en politikers uppgift borde vara att främja den yttrandefrihet som konsten är ett resultat av, och ifall inte tillräckligt många scener för detta tillhandahålls, så är det i förlängningen ett tecken på hotad yttrandefrihet. Just därför är det så oroväckande när konstens politiska språkrör inte verkar behärska språket för de intressen de förväntas representera.

”Att lyssna på en diskussion om konst är som att lyssna på en diskussion mellan en fiskare och en kulstötare.”