Den sura ankungen
Den svenska litteraturscenen är liten. En ankdamm, som man brukar säga ibland. Den består inte av så många personer, och de som syns är ännu färre, naturligtvis. Författare, kritiker, redaktörer, bokförlag, bloggar... folk och fä som simmar runt och trängs med varandra. Visar upp sig. Snattrar. Samarbetar. Och ibland uppstår kollisioner, debatter och bråk. Det är lätt att reta upp sig – det tror jag alla tycker. Man kan inte bara simma runt för sig själv i sitt hörn. Vara nöjd och belåten. Kvacka lite grann med dem man känner. Plaska och dyka ner bland sina ord. Nej, för plötsligt ser man att det pågår någonting där i mitten. I centrum av dammen. En anka som får all uppmärksamhet! Och man tänker: Varför då? Vad är det nu som är så himla viktigt? Kunde inte jag lika gärna få fjädra mig där?
Det finns lite plats och lite pengar i kulturen. Det mesta som görs är ideellt. Det finns få som lever på att skriva, som kan glädja sig åt fast jobb, fet lön och stor publik. De andra är beroende av uppmärksamhet och litterär status, kvalitetsstämplar; en finkulturell identitet. Den är viktig för stipendierna, för chansen att få betalda uppdrag, och, inte minst, för självförtroendet. Men hur gör man för att få den? Vem bestämmer? Räcker det inte att skriva bra och jobba hårt?
Det är svårt att säga. Det finns underjordiska, hemliga regler. Åtminstone känns det så, för det här är något man inte talar om. Det går inte, för de som har en plats i centrum är rädda. De vill stanna där till varje pris. Och de som är utanför vill in. Eller också är de avundsjuka. Ja, det är i alla fall så man säger för att avfärda dem. Det finns kulturell makt men man talar inte om den. Man kliver på varandra och slåss så gott man kan. Säkert omedvetet, många gånger. Jag har själv gjort saker som jag ångrar i någon sorts kamp för min kulturella existens.
Jag har ju ingen större makt, men det händer att jag attackerar andra. Liksom i onödan. Bara för att jag har irriterat mig. Jag skriver på en kollektivblogg ibland, Den Blinde Argus, och när man bloggar är det lätt att snabbt häva ur sig någonting. Lite ogenomtänkt och spontant. Man ser en artikel någonstans och reagerar. Man stör sig på en annan bloggare. Man läser en recension och tänker “men vad fan är nu detta?!” Och sedan rafsar man ner ett blogginlägg för att man är arg. Går på och hojtar och väsnas och domderar. Hittar en snygg formulering och roar sig en stund. Ett bra argument, ett hugg i sidan. Ibland har offret faktiskt förtjänat det. Men sedan ångrar jag mig. Författare är känsliga själar. Vi blir ledsna när någon är dum mot oss. Ibland behövs det så lite. Det kan räcka att man är av en annan mening. Att man råkar träffa en öm punkt man inte visste fanns. Och, ja, jag tror att det gäller alla. Stig Larsson gömmer sig bakom en hård attityd. Björn Ranelid bär sitt hjärta framför sig. Men de är små rädda pojkar, innerst inne, båda två. Annars hade de inte skrivit böcker. Alla konstnärer har någon sorts känslighet.
Så jag är kluven till debatterna och bråken. Jag kan tycka att det är bra att det händer någonting. Att det rör på sig i dammen. Att ankorna gör väsen av sig. Litteratur är någonting viktigt och värt att bråka om. Men samtidigt, jag vet inte, så vill jag vara fin mot alla. Jag känner någon sorts kärlek och solidaritet. Med alla som jobbar och sliter och överlever. Ensamma vid datorn med sina ord. Utan pengar, utan trygghet, utan säker framtid. Man vet inte ens om man får ut sin nästa bok. Eller om man får sälja den där frilansartikeln. Eller om man får ett bidrag eller någon sorts vettigt jobb. Så är det för alla. Vi har någonting gemensamt. Vi kanske borde hålla sams och samla vår ilska till någonting stort. Rikta den utåt, mot den verkliga makten. Mot den som grävde den här dammen åt oss.
