Även de som har ett arbete känner inte längre att det fyller dem, de vackra städerna ger inte längre någonting. Pitom, Raamses. I takt med att vår egoism utvecklats, har vi brett ut en ny miljö i samklang med den. Ny teknologi och nya samhälleliga relationer. Men vår egoism är nu så stor att den inte längre kan tillfredställas av materiella saker som pengar, makt, kontroll och kunskap. Det har blivit smaklöst. Bitter klagan, jämmer. Vi förblir tomma. Vi kan inte komma längre med vår själviskhet som grund, för vi kommer bara att skada oss om vi försöker lösa vår situation baserat på den. Vi kan inte längre vara motsatta naturen. Mörker kommer in i vår värld, allt drar ihop sig, blir förvirrat, oklart och skrämmande. Det är bättre att vara död än levande.

Vad är meningen med livet? Man jobbar för semester och för att trygga sin framtid. Man skaffar barn och glider med i livets ström. Man gör allt det här ändå, trots den allt faddare smaken, för man har inget val. Man skulle annars tvingas avslöja för sig själv att man lever utan varken mening eller mål. Alltså kan det vara så att man nöjer sig med det man har, och lyckas förtränga den molande frågan. Det kan också vara så att man börjar fråga efter meningen, men att man lugnar ner sig och glömmer bort det, bedövar sig på olika sätt.

När människan till slut når ett tillstånd då att hon inte längre kan undvika frågan varför hon lever kan hon inte fortsätta att existera på samma sätt. Hon börjar kämpa mot sitt slaveri och börjar därmed närma sig uttåget. Hon kräver ett evigt och sant resultat, att ha någonting att leva för. Vad är poängen med att leva i dag om jag ska dö imorgon?

När man vandrar i öknen kan det hända att man längtar efter Faraos styre och de sju åren av överflöd. Människan vill som bekant stå utanför och över naturen, sin omgivning. Forma den för att maximalt tillfredsställa de egna behoven och minimera sitt lidande. Men istället för att vilja förändra min omgivning är det jag själv som måste förändras. Bli lik miljön för att på så vis komma i harmoni med den, eftersom människan inte har någon makt över naturen och dess lagar.

Mänskligheten närmar sig i dag ett uttåg ur egoismen. Vi ser hur fler och fler omvärderar sina liv. Med den utveckling vi har i världen i dag kommer vi alla förr eller senare att behöva fundera över varför vi egentligen lever. Särskilt i västvärlden är det redan en fråga som påverkar stora delar av befolkningen.

Livet börjar för många se annorlunda ut. Människor försöker fly undan med hjälp av vår tids orakel, psykologerna. Men de kan inte hjälpa oss, ingen medicin heller. Vi kan inte förhindra utvecklingen, den är sprungen ur vårt inre. Det är som ett barn som springer omkring och vill leka, men plötsligt blir tillsagt att det räcker nu, och att det från och med nu måste ge och älska. Det är mot vår natur. Därför blir livet mörkt, och all energi går ur en med en gång.

Det är som att mänskligheten utan att veta om det förbereder sig för en ny samhällsform, där vi alla kommer att förenas i avsikten att sätta våra medmänniskor och helheten före oss själva. Då kommer vi att uppleva livet helt och fullt. Men vi måste hitta ett sätt att göra det tillsammans för att kunna nå dit. Må det vara som de säger, att den som söker ska finna…

”Mörker kommer in i vår värld, allt drar ihop sig, blir förvirrat, oklart och skrämmande.”