Orden är Margareta Nordhs. Den enda av medlemmarna som varit med sedan diktatorn Somoza i Nicaragua var på fallrepet. Även om majoriteten av medlemmarna som de senaste åren har ägnat sig åt att samla in pengar, anordna kulturfestivaler och skriva ihop projektansökningar till Sida är veteraner från 1980-talet. Maria Dahmén är en av dem.

– Vi stod på torget och ropade i megafoner, anordnade demonstrationer, hyrde Stadsteatern i Lund för stödkonserter och skickade brev till Olof Palme och försökte få honom att agera.

1980-talets politiska händelser innebar febril aktivitet inom kommittén. På andra sidan Atlanten kämpade den nybildade regimen i Nicaragua med att bygga upp ett nytt land samtidigt som ett nytt blodigt inbördeskrig bröt ut med den nybildade USA-stödda gerillan Contras.

– Det första projektet vi kom till Sida med gick ut på att skapa mobila tandläkarstationer längs med Atlantkusten för indianer men vi fick nej, berättar Margareta Nordh.

Upprörd åkte hon till Stockholm tillsammans med en av de andra engagerade och fick ett möte med några beslutsfattare på Sida. Ett par timmar senare kom de ut med ett ja till finansieringen av projektet, berättar hon. Och sedan dess har det rullat på.

– Varje gång någon i stödkommittén åkt ner för att undersöka hur det gått med ett projekt har de kommit tillbaka med ett nytt.

Insamlad utrustning kunde räknas som den egeninsats som krävdes för att Sida skulle kunna vara med och finansiera ett projekt. I södra Lund stod en gammal övergiven mejeribyggnad som fick fungera som insamlingscentral för den jordbruks- och sjukvårdsutrustning som föreningen fick till skänks.

– Jag jobbade själv inom sjukvården och såg hur mycket som slängdes, sängar, kryckor, rullstolar och tandläkarutrustning, säger Margareta Nordh.

I det gamla mejeriet reparerades det som behövdes och virades om med kläder innan det packades i stora containrar och skeppades över Atlanten. Men 1993 tog Sida bort det bidrag som möjliggjorde containertransporterna och gruppen gick över till att endast samla in pengar till de projekt de valt att stödja.

– Vi sålde egna upptryckta almanackor, vykort, hade stafettbrev och gick runt med bössor, berättar Margareta Nordh.

Med åren har de blivit färre och färre som engagerat sig. Och något nytillskott har inte heller skett. Nu väntar de på att Sida ska godkänna redovisningen för det senaste projektet för att kunna avveckla föreningen för gott.

– Det är sorgligt att engagemanget falnat. Hos oss är det kvar men man måste vara realist också. Samma intresse finns inte hos de yngre, säger Margareta Nordh men får inte medhåll från Maria Dahmén eller Lennart Nilsson.

– Engagemanget finns säkert men jag tror att solidaritetsarbetet ser annorlunda ut i dag, säger Lennart Nilsson.

– Det är andra frågor som väcker engagemang, miljöfrågorna till exempel, säger Maria Dahmén.

Brevet till Olof Palme fick de svar på. Mineringen av nicaraguanska hamnar såg regeringen allvarligt på men att skicka minröjare gick inte av neutralpolitiska skäl. Däremot kunde de tänka sig att medverka om det blev aktuellt med en internationell aktion.

Efter mångårig kamp med bland annat husockupationer lät Lunds kommun renovera det gamla mejeriet för att göra om det till det kultur- och ungdomshus som i dag heter Mejeriet.