”Andra må föra krig; du lyckliga Österrike gift dig”, sammanfattar Habsburgarnas strategi för att skapa sin framgångsrika stormakt. Kanske är det ingen slump att EU:s stormaktsstrategi har vissa likheter med Habsburgarnas. Men istället för förhandlingar, trolovning, förlovningstid och slutligt giftermål erbjuder EU partnerskap, avtal, kandidatstatus och slutligen, om EU:s krav uppfylls, fullt medlemskap i Europeiska Unionen. Under hela processen utgår EU-bidrag från EU:s medlemsländer.

Strategierna är olika men målsättningen densamma, att långsiktigt och steg för steg, bygga en federal stormakt. Men medan det Habsburgska väldet var en ganska löst sammanhållen stormakt med relativt stort självstyre för länderna, är EU:s version en starkt centraliserad stormakt med kontinuerligt minskat självstyre för medlemsländerna.

Sedan 1993 fram till juli i år har EU gått från 12 till 28 medlemsländer och ytterligare tio länder står nu på kö för att bli en del av unionen. EU:s stora utvidgning är ett faktum.

Nästan okänd är dock EU:s nya partnerskapsstrategi som kraftigt utökat EU:s intressesfär. Strategin kan – och ses gärna – leda till EU-medlemskap om länderna är europeiska och leder till avtal, samarbete, stabila allianser, fördjupade relationer med EU samt EU-bidrag.

EU:s grannskapspolitik, European Neighbourhood Policy (ENP) utvecklades 2004 med syftet att undvika spänningar mellan ett expanderande EU och grannländerna. I dagsläget får 16 av EU:s grannländer ekonomiskt utvecklingsstöd inom ramen för ENP. Under 2007-2013 har länderna fått cirka 102 miljarder kronor och för 2014-2020 beräknas EU-bidragen uppgå till cirka 155,5 miljarder kronor.

På initiativ av Sverige och Carl Bildt samt Polens utrikesminister lanserade EU i maj 2009 Eastern Partnership (EAP), ett fördjupat samarbete mellan EU och de forna sovjetrepublikerna Armenien, Azerbaijan, Vitryssland, Georgien, Moldavien och Ukraina. Syftet är att knyta länderna närmare EU och att utöka den politiska och ekonomiska integrationen och införa bland annat viseringsfrihet och frihandel. För 2013 har EU avsatt cirka 785 miljoner euro (cirka 6,5 miljarder kronor) i bidrag till de sex länderna.

Eastern Partnership mötte starka reaktioner från Rysslands utrikesminister Lavrov som i mars 2009, på en konferens i Bryssel utbrast ”Vi anklagas för att ha intressesfärer. Men vad är Eastern Partnership, om inte ett försök att utvidga EU:s intressesfär, inklusive Vitryssland” och fortsatte ”Är detta att främja demokrati eller är det utpressning?” (EUobserver). Några av Eastern Partnership-länderna har aviserat att de eventuellt är intresserade av att bli medlemmar i EU medan Vitryssland lämnat samarbetet.

Förutom EAP, bildade EU år 2008 Euro-Mediterranean Partnership (EUROMED). Bland de 16 partnerskapsländerna återfinns bland annat Egypten, Israel, Marocko och Tunisien. Och år 2008 lanserade EU ett partnerskap med länderna runt Svarta havet – The Black Sea Synergy.

EU:s partnerskapsbyggande och inte minst Eastern Partnership, har fått Ryssland, Vitryssland och Kazakstan att reagera. På initiativ av Putin, signerades 2011 en överenskommelse om att 2015 formellt bilda en Eurasian Union (EAU). Unionen kommer bygga vidare på samarbeten som Euroasian Economic Community, The Customs Union och Collective Security Treaty Organisation.

Ukraina, som är ett av EU:s viktigaste partnerskapsländer, har under fem år förhandlat med EU om ett speciellt associationsavtal (Ukraine Association Agreement) om långtgående samarbete inom många områden. Avtalstexten som är på cirka 1200 sidor är överenskommen och klar och påminner mycket om vad som krävs av EU:s kandidatländer. Planen har varit att Ukraina och EU ska underteckna avtalet på EU-toppmötet i Vilnius i november 2013. Men under 2012 stod det klart att Ukraina inte ansträngde sig speciellt hårt för att uppfylla EU:s krav. Tiden börjar rinna ut och såväl ministerrådet som EU-kommissionen har försökt sätta press på landet. Ukraina svarade med att ansöka om observatörsstatus i (Eurasian) Customs Union. Den 31 maj 2013 godkändes Ukrainas ansökan och avtalet undertecknades. Samtidigt har Ukraina liksom Kirgizistan meddelat att man avser att ansöka om observatörsstatus i Eurasian Economic Union.

Hur EU:s utvidgning, partnerskapssamarbeten och ambition att bli en federal stat fortgår återstår att se. Frågan är nu hur Rysslands planer på bildandet av en egen gränsöverskridande eurasisk union kommer att hanteras. För klart är att: med stormaktsambitioner föds också starkt motstånd.

Länkar:

• Tidigare artiklar i serien: EU på väg mot stormaktsdrömmen, Mot okänt mål i försvarspolitiken och EU:s upprustningsarbete i medieskugga

• Viviane Redings tal "Nu behöver vi Europas förenta stater"

• Om European Neighbourhood Policy (ENP) och ENP-stödet

• Gemensam förklaring av det östliga partnerskapet (Eastern Partnership), frågor och svar på EU:s hemsida och mer information om EAP från EU:s utrikestjänst

• Lavrovs uttalande om Eastern Partnership i EUobserver

• Om Putins "Eurasian Union"

• EU-Ukraine: Time to walk the talk – kritiskt tal av Europeiska utrikestjänstens verksamhetschef David O´Sullivan

• Om Euro-Mediterranean Partnership (EUROMED)

• Information om Black Sea Partnership Synergy här och här

• Information om EU-Ukraine Association Agreement

Mer läsning:

• EU:s budgetförslag för yttre åtgärder 2014-2020

• "EU and Ukraine end cold spell in relations" – artikel i EUobserver

• Tankesmedjan Chatham House om Eurasian Unions relation till EU

• "Ukraine´s choice 2013: European or Eurasian Union?" – artikel i EUobserver

•